Magnus Londen

Det är slut nu, bloggen, slut

Allting har en ände, så också en författarblogg. Och ett sportlov.
I morgon söndag är sista skiddagen här i norr för oss och det här blir samtidigt sista inlägget i min författarblogg – andra starka krafter tar över.

Och till ”allas” förtjusning ska det handla mest om ännu mera natur. En ultranaturblogg, ha ha! Det är liksom livet just nu, efter att ha varit i jobbträsket alltför länge.

I går skidade vi till Rautulampi, en ödemarksstuga längst borta i spårsystemet i UKK-nationalparken (tänk att ha en nationalpark döpt efter sig: den finaste utmärkelsen man kan få i Finland). En synnerligen vacker tur över kalfjäll och när det dessutom var vindstilla och molnfritt kändes det som om vi var i ett sportlovsparadis. Om vi ska tala om sagornas värld så påminde det mycket om "Olles skidfärd”, speciellt biten som slingrade sig i sju km genom en dalsänka med låga fjällbjörkar på bägge sidor.

Den här gången var det lite fler folk i rörelse också så här långt bort, vi mötte kanske ett dussin andra skidåkare på hela dagen. Vilken trängsel!

Jag pratade tidigare om fjällbjörkarna och de är nog mina favoriter. Kan det finnas någon som är segare än dem?



Jo, det kan! Den här typen (nästa bild) har jag kollat in tidigare år och där står han/hon fortfarande. Tänk att trotsa vind, storm och snö i år efter år. Det är något mycket vackert och imponerande i den här uppenbarelsen. I fjol, mitt i en total snöstorm, åkte jag förbi här på en vansinnestur och de enda levande varelserna jag såg på hela dagen var fyra renar som hade grävt ner sig kring det här trädet. Hade jag vågat hade jag joinat.



Leden går alltså till stora delar över kalfjäll, upp och ner, men rutten är ändå helt möjlig nästan för vem som helst. Vi höll mycket beskedlig fart och slogs igen av hur lätt tillgänglig fjällvärldens charm egentligen är.

Och skulle spåret blåsa igen finns de klassiska spårmärkena – kalfjällets trygga vägvisare där. Bland ett kollapsande VR och en lika kollapsande semifinal mot USA är det skönt att i alla fall en sak i dagens Finland står på fast mark.



Rautulampi ödestuga är så pittoreskt beläget att man kunde göra en lika sockersöt som snärtig ”Visit Finland”-reklamsnutt på det. En liten fjällsjö, precis nedanför kalfjället, några skyddande buskar och småträd – en trygg hamn mitt i det karga landskapet.



Ovan spåret som leder in till stugan.



Synd bara att den högt uppsatta delgationen som funderar på Suomi-brandning satsar mest på tomma ord som "Creative" och "Cool" och "Credible” om Finland. Jag tror vi hade sparat många konsultmiljoner genom att helt enkelt fånga (till exempel) Rautulampi på film och berättat att det här har vi som ingen annan har.

Inne i stugan satt ett medelålderspar och huttrade och åt sina mackor. Det brann inte i kaminen och mannen muttrade:

”Det här är andra gången vi är här och ingendera gången har det varit varmt här”

Jepp, ni hörde rätt. Den här hjälten hade inte själv rört ett finger för att få brasan i gång men han var liksom ändå missnöjd med ... alla andra.

Scoutblodet i mig frös till is, jag sade inte ett ord, utan började fixa på brasan. Lite struligt var det, jag medger, men det tog ändå inte ens tio minuter med hjälp av lite uppsågad småved från vedlidret. Ah, värmen spred sig. Men då hade det löjliga huttrande paret redan dragit vidare.

Trogen mitt blogguppdrag för Söderströms förlag fångade jag denna personliga triumf på bild:



Var detta alltså ytterligare ett bevis på att principen med allmänna stugor inte funkar längre? Alltså att man sitter där och muttrar att inte värmen är på, utan att själv göra ett smack.

Lite skitzo blir man ju nog.

Mera mot slutet av dagen stötte vi ihop med en grupp på åtta typ tjugoåringar från Tjeckien. Glada till mods i det fantastiska vädret var de på väg till en annan stuga – och där skulle de bo i sex dygn! Bakom sig släpade de helt vanliga pulkor (!) med var sin helt vanliga väska fastsurrad. Mycket amatörmässigt, och hade inte vädret varit så bra hade man blivit orolig.

Men trots att Tjeckien är Vaclav Havels hemland, är dessa tjecker faktiskt ett problem. Grejen är att vanliga unga resenärer köper en gruppresa till den finska ödemarken av en okänd och tydligen suspekt tjeckisk researrangör. I paketet ingår övernattningar i ödemarksstugorna. Knixen är dock att övernattningarna egentligen är gratis (=skattepengar), för sånt är systemet i Finland – och ingen ska kunna göra business på det. De finländska myndigheterna har försökt komma åt den tjeckiska arrangören. Men det lär vara så att när parkgänget börjar fråga ut resenärerna om vem som fixat deras resa försvinner plötsligt resenärernas språkkunskaper ut genom ödestugans skorsten.

Nästa morgon (idag lördag) såg vi här i centret en till grupp som skidade iväg i stormen i samma riktning. Jag försökte snacka med dem men fick inget ut av dem. Dock var det helt uppenbart att de har helt bristfällig utrustning och dåliga kartor. I värsta fall kan det sluta illa, för vädret i dag (det vänder snabbt) var inte att leka med.

Sorry, en naturgrej ännu: I dag lördag skidade jag en tur längs en skogsled, en gammal postrutt. Och den gick under (ja, faktiskt under) det som tidningen Lapin kansa utsett till Lapplands äldsta träd. Och Lapplands folk borde ju veta. En prima tall, minst 500 år gammal, som underifrån såg ut som en struva.

Ok, NU lämnar jag naturbloggen, har ni somnat redan?

Till sist en supersak med sportlov: Man hinner läsa!

Nu nästan sträckläste jag Karin Töttermans reportagebok om Shanghai: ”Äta vägens ris”. Och jag lovar på hedersord: Jag försöker inte göra reklam för Söderströms böcker, det råkar nu bara vara den bok som stod i turen. Dock är jag kanske på ett sätt lite subjektiv: varje gång det utkommer en finlandssvensk reportagebok blir jag lycklig. Det behövs mera sånt!

Tötterman bodde fyra år i Shanghai och hon skildrar både personligt och smart vad hon sett och hört.

Via taxichaufförer berättar Tötterman om livet för vanligt folk i det kommunistiskt-kapitalistiska Kina, och jag är bara så tacksam att äntligen ha fått in en lilltånagel i detta gigantiska rike. Min okunskap har nämligen varit stor. Men genom taxichaffisarna skildras livets bergochdalbana i Kina, där individen ofta hamnar i kläm på sätt eller annat. Och hårt verkar livet vara, det är jobb, jobb, jobb och man kan säga att vi inte vet så värst mycket om hur slitsamt arbetslivet kan vara...

Ni såg säkert Finland-USA. Vilken katastrof. Det enda goda med förnedringen var att kanske, kanske, kanske vi i Finland också skulle lära oss att skadeglädje faktiskt inte är någon hållbar glädje. Det var så patetiskt att höra allt jubel över att Sverige föll ut, på Ilta-Sanomats webbsida var Sveriges förlust till exempel en större nyhet än att Finland gått till semi. Pinsamt, pinsamt – men så typiskt.

Nu går vi mot bronsmatchen mot ett taggat Slovakien. Hoppas det blir en thriller.

Pust .... Härmed loggar jag ut från bloggen. Mina söner säger att det får räcka nu, vi sitter här i caféet i Kiilopää. Och de har ju rätt. Dessutom är ju både februari och sportlovet slut, så uppdraget får anses slutfört.

Vad kan man säga? Kolla gärna in vad som händer på www.magnuslonden.net i framtiden.

Må väl och tack för blogg-uppmärksamheten!

Magnus

Ödestugan, bloggen, den finns

I går tog jag tjuren (okej, så där lite) vid hornen här i Kiilopää (söder om Enare) och tog en lång skiddag, alldeles solo. Men var inte orolig: vi alternerar med sambon med sånt, i dag var det hennes tur.

Hur som helst: Svårt att begripa att fjällvärlden kan vara så mäktig och lugn samtidigt. Där uppe på Kiilopää noterade jag två renar. Hur i fridens namn klarar de sig? Rusar galant genom snön i piskande blåst utan ett skydd i sikte. Och konstigt nog slog det mig, åter igen, att ska man äta kött så är nog renen ett bra val. Den har i alla fall ett liv. Ett liv på fjällen tillsammans med sina vänner.

Och vitsigt nog fastnade min blick på kvällen på en broschyr som lovade leverera renkött till min dörr. Det måste utredas.

Ja, där i spåret var det lätt att stortrivas och det uppkörda spåret genom nationalparken passerar bland annat ödemarksstugan vid Rumakuru. Jag älskar detta att staten (Forsstyrelsen) upprättar systemet med stugor som står öppna för allmänheten.

Mysighetsfaktorn är obeskrivlig, känner ni hur det inbjuder till en vilostund?




Och väl inne brinner brasan färdigt! Jag skämtar inte, för precis när jag gick in gick en annan kille ut, som hade skött sin uppgift väl:



Och resten av stugan exakt så astetisk som det ska vara. Känslan av ett Finland som nästan bara finns bevarat i stugor som dessa. Träbänkar, en slarvig gästbok, en ensam kastrull och några ämbar. Tillräckligt för att överleva – och för att kunna ta en välförtjänt paus. Se själv:



Många är de skidåkare som passerar här varje vinterdag, speciellt t.ex. kring påsken är det pop, och själv har jag varit här ett par gånger varje sportlov. Nu var jag alltså ensam vilket är både plus och minus. Plus för att det är stämningsfullt och ger den där äkta ödemarkskänslan. Minus för att man i stugor som dessa kan föra ganska roliga och överraskande samtal. Det är folk man vet att man antagligen aldrig kommer att träffa på nytt, så det är bara att öppna hjärtat...

Som de flesta vet funkar det ju så att dörren alltid står öppen och man ska såga upp lika mycket ved som man använder, inte lämna skräp efter sig etc. Allas egendom, helt enkelt.

Men funkar den principen fortfarande?

Stugan är ganska sliten inuti, vedkaminen är helt på dekis, och ved har nog ingen orkat såga upp. Bekymmersamt. Och lite dåligt av nationalparksmyndigheterna att inte göra de trots allt väldigt blygsamma investeringarna som krävs för att hålla stugan fräsch, för också det ökar respekten.

Och ännu svagare av allmänheten som först läser den här (fördömligt fyrspråkiga) skylten:



Och sen gör så här:



Nå, när jag satt där och mumsade smörgåsar, drack varm saft direkt från termosen, och hyllade Finland för att våra skattepengar används till pärlor som dessa stugor, tänkte jag på om den här "kollektiva modellen" kan funka i 2010-talets Finland.

Jag vet inte, men jag hoppas, för det är helt klart något värdefullt.

När jag stegade ut fick jag en liten chock. Där hade jag suttit och tänkt viktiga tankar om det kollektiva, bränt upp tre vedklabbar – men (i och för sig) omedvetet ändå struntat i regeln som låg till allas åsyn på bordet: ”Såga upp och bär in minst lika mycket ved som du använder”.

Jessus. Skamset rusade jag till vedlidret och sågade upp några klabbar (det finns massor av ved uppsågat i större klabbar, prydligt fixade och uppradade av systemet i vedlidret) och bar in dem. Vedförrådet inne i stugan bestod nu av dessa klabbar plus några obetydliga träflisor.

Något att tänka på.

Utsikten från mitt saftdrickande:



Jag hade lång väg kvar och ensamheten i spåret var ljuvlig, jag mötte inte en själ på de tre timmar som återstod efter den här pausen. Och om någon undrar varför man vill åka skidor i ett svinkallt Lappland bjuder jag här alldeles gratis på svaret:





Där är man sen bland trolska träd, tunga granar och kämpade fjällbjörkar, mitt i tystnaden. Det är solnedgång, halvmåne och lilla jag blir hälsad av två (!) regnbågar (som syns bara svagt på bilden). Har aldrig upplevt regnbåge i vinter-Lappland tidigare men där var de i stereo.

Så ser vintermagi ut.

Solsken, bloggen, solsken!

Livet på semestern rullar på. I går ingick i Husis en recension av scoutboken. Knappast har någon annan av er reagerat men personligen tyckte jag det var synd att Hbl satte en scoutbyråkrat (en försvinnande liten minoritet inom scoutrörelsen år sådana) på uppdraget, just en sådan som boken inte i första hand är avsedd för.

Med den utgångspunkten är det nämligen klart att författaren och denna ena mottagare talar delvis förbi varandra.

Det står inte helt klart för mig vad dividerandet om de internationella förbundens definitioner av sina uppdrag har att göra i en dylik recension. Tyckte inte att det viktiga för läsaren, som stämningen i boken, greppet, layouten, fotona eller ens det övergripande temat behandlades i denna recension som handlade mycket mera om skribentens resonemang kring den internationella scoutrörelsen än om boken – den som skulle recenseras.

Utifrån recensionen kunde man få bilden att scouting (och därmed boken) handlar om filande på byråkratiska formuleringar i kommittéer. Men sorry, det är inte sååå viktigt. Det som räknas är hur den enskilda scouten upplever verksamheten bland gräsrötterna, dvs hans eller hennes upplevelser och äventyr.

Och jag vågar påstå att så gäller för de allra flesta scouter. Och därför handlar boken främst om dem.

Så synd då att halva recensionen fick boken att verka lika byråkratisk som recensionen.

I recensionen prepplas det om att det inte finns något som heter "finlandssvensk scouting", eftersom det är en världsomspännande rörelse. Dock missar skribenten att jag i förordet skriver att den här boken handlar om ”scouting på svenska i Finland under hundra år”, alltså "finlandssvensk scouting”. Och scouting på svenska i Finland existerar nog.

Däremot finns det inte en särskild finlandssvensk scoutrörelse – men det har ingen heller påstått.

Hjälp! Märker ni? Nu går jag själv in i dividerandet om definitioner. Meningslöst byråkratsnack. Allt det som boken inte är.

Såja såja. Jag ska självklart vara glad för det stora utrymmet och de också positiva omdömen boken fick. Och det är klart: författare varken ska eller kan välja sina recensenter, så där finns det ingenting att joma om. Men väljer gör däremot tidningarna. Tanken att låta en högt uppsatt scout granska boken var så där spontant helt rätt tänkt.

Men min poäng är: Hade det inte vara mera läsvärt om t.ex. ngn med fördomar mot, eller okunskap om, scouting hade gått in för att skriva om boken? Det hade varit en riktig utmaning både för författaren, recensenten och läsarna.

Och det hade högst sannolikt gjort texten mera spännande, mera överraskande och framför allt bjudit på för allmänheten mera relevant konsumentupplysning och analys.

Det om det. Saken är ur nu ur världen. Över till intressantare saker:

Här i Kiilopää skidas det på. I dag tisdag är det igen strålande sol och harmoni. I går var det blåsigt och jessus vad man är hjälplös på kalfjället. Jag gjorde en otrolig videodokumentär där uppe på fjället, alltså en fullkomlig plojgrej, och såg samtidigt min yrkesframtid: videocasts. Nu gäller det bara att hitta ngn som vill se på dem...

I dag ska det bli rökbastu för hela familjen, ja för hela fjällcentret. Då avgörs också frågan: vem vågar ta sig ett dopp i fjällbäcken som porlar förbi precis utanför?

Knappast jag.

Tack förresten för kommentarerna! Och det är sant att just detta sportlov, om något, går att avnjuta minst lika bra i södra Finland. Bra med lite rättvisa för södern emellanåt! Och vem som klippt till med det smarta finska citatet vet jag inte. Väntar på svar.

Det blev boksläpp i Munksnäs scouters fina och stämningsfulla kårlokal på torsdag. Det var en dag jag väntat på ... för samma kväll gick tåget till Lappland och friheten. Ett stort projekt var nu definitivt genomfört.

Vi åkte iväg med världens största taxi hemifrån i Hfrs riktning järnvägsstationen. Chauffören talade svenska, vilket fick treåringen att glatt utropa högt så alla kunde höra:

– Tjafören talar ju vanligt!

Gapskratt, och vi andra fyra insåg att treåringen fortfarande är helt omedveten om att det är han/vi som i Finland talar ”ovanligt”.

Samma pigga treåring väckte oss i vår dubbla kupé kl sex nästa morgon. Dags för spyttis. Och så skulle det hålla på i många många timmar. Hääärligt.

Bussen från Rovaniemi norrut var fullproppad och vi hade tre och en halv timme framför oss. Spyttispåsar införskaffade i Rovaniemi järnvägsstationen fixade biffen.

Efter en dryg timme kommer nästa överraskning. Bussen har stannat vid ett sjapp som gör vägreklam med sloganen "We serve European and Chinese food” – och efter det kommer bussen inte längre. Motorn går visserligen igång men trycket (så säger kusken) har gått och ingenting funkar: inte bromsarna, inte dörrarna, inte växellådan.

Jihuu!

Gold Line (de forna postbussarna) kastar in en reservbuss som rullar ut från Rovaniemi, så det här var småpotatis. En ny buss kom och chauffören meddelade alla i caféet att vi är 51 passagerare men att det bara finns plats för 45.

– Ska vi göra så att kvinnor och gravida ska få plats i första hand?

I ett arktiskt Sodankylä dumpade vi av ett större gäng värnpliktiga vid porten till Sodankylän varuskunta och då tänkte Magnus att här borde han ha gjort lumpen för att lära sig finska och bredda vyerna. Men ingen skada skedd: blicken föll naturligtvis på den äldsta sonen som knappast i den stunden insåg att den här porten kommer han att stifta nära bekantskap med om typ sex-sju år. Ha ha. Man ska alltid skicka sina egna problem vidare till nästa generation.

Vid Kiilopää fjällcentrum, precis vid Urho Kekkonens nationalpark, är allt precis som förr. Samma personal och samma lugna stämning. Restaurangen stänger kl 22 och sen är det slyt på allting. Här skidas det endast terräng och kalfjället omger dalen. Några minuters skidande och man är där uppe i ödemarken.

Idag lördag var det -30 grader på morgonen vilket kändes relativt utmanande. I dag  börjar sportlovet på allvar då de som åkte iväg fredag kväll anländer, det brukar vara rätt mycket utlänningar också. Bara alla nu kom iväg från snöstormen och trafikkaoset i Helsingfors, läste om folk som fått vänta fyra-fem timmar på sina tåg. Urk. Då känns en nedbruten GoldLine-buss och spyttis som nothing.

Ah, och i dag, i strålande sol, tog jag rundan Ahopäät-Kiilopää och här hade många vykort kunna tas. Precis vid trädgränsen är Finland som vackrast och snön som finast. Jag har utvidgat mitt uppdrag som bloggare och kastar in några bilder som bevis, det tredje är ett otroooligt självporträtt.







Det är ganska speciellt att åka skidor i så här kallt väder. Kondensen och isbildningen innanför kläderna, hups. Och så blir man ganska trött av att flåsa när det är så här kallt.

Vid Luulampi finns en stuga där värdparet håller café (!) trots köld och utan el. Otroliga människor. De kör hit med snöskoter varje dag för att serva folket mitt i nationalparken. De sa att de stiger upp kl fyra på morgonen för att hinna baka. Konstigt vad jag råkat på mycket folk som stiger upp tidigt på sistone.

Men vilken fantastisk service att det finns folk som orkar kämpa. För rika kan de omöjligt bli. Ta till exempel denna sportlovslördag: Den enda som hade antecknat ett namn i gästboken i dag var min far som passerat några timmar tidigare...

Jag shoppade friskt men lyckades ändå bara konsumera ca tio ege. Men tack vare det orkade jag i mål.

Och i mål kastade jag mig över de sista sidorna i Miika Nousiainens bok "Hallonbåtsflyktingen" om den svenska killen som är född och uppvuxen i en finsk kropp. Mårten Westö har lyckats suveränt med översättningen. Boken påminde förbluffande mycket om Erlend Loes böcker: det där att på ett underhållande och naivistiskt sätt skildra en förvirrad och besatt man i typ 35-årsåldern.

Det funkade bra, ibland ändå kanske lite darr på ribban, men visst var den både smart och rolig. På färden får läsaren både en och annan pik serverad både mot Sverige och Finland. Och det är väl aldrig fel.

Gäsp, bloggen, gäsp

I morse var jag alltså kallad till "Min morgon" för att snacka scoutbok. På plats ska man vara 05.45, så väckarklockan var på 04.59, vilket ju i och för sig inte är sååå sjukt. Men ändå.

På vägen till busshållplatsen, ca 500 m, noterade jag två mystiska saker:

En kvinna med två (2) handväskor klädd i svart kom ut ur grannhuset. Jag skuggade henne fram till busshållplatsen. Hon mötte aldrig min blick. Hon var konstig.

Eller så var hon bara på väg till morgonpasset. En vardag som vilken vardag som helst.

Men sedan det mest förbluffande. Halvvägs till busshållplatsen möttes jag av ett joggande par! Klockan är alltså halv sex, det är minus tio grader, och detta par drar på sig springskor och styr stegen mot Centralparken. Och då var det inte ett ungt citypar som håller fetmadisciplin på varandra utan ett medelålders par som såg alldeles normalt oatletiska ut.

Människor är otroliga. De beter sig aldrig som man tror att de ska.

Jag stod en stund och tittade efter dem, men insåg att jag i så fall skulle tappa kvinnan med väskorna ur sikte – så jag småsprang vidare.

Buss 42 kom tre minuter i förtid, 05:33, och ombord fanns hela tretton passagerare, så våra gissningar gick åt pipan. Alla förtuom två medelålders damer satt ensamma vid var sin fönsterplats. Ingen sa ett knyst.

Det var Finland.

Vid spårvagnshallarna i Tölö steg damen med väskorna av. Det kan vara skäl att hålla henne under uppsikt i framtiden.

I "Min morgon" var folk pigga och glada, hur lyckas de?

Sminkösen sa att hon stiger upp varje morgon kl 3.45 och slutar jobbar halv elva. Sen tar hon en liten power nap hemma och sen ska det lite vuxenstuderas och sen i säng kl åtta. Ganska otrolig vardag.

I studion var i dag Etla-forskaren Edvard Johansson och senare Lilla teaterns chef Pekka Strang. Vi snackade urbanisering, läsplatta, teater och scouting. Studion var, i motsats till Pixel där jag var i går, luftig och rymlig. Till och med fräsch. Jag har inga planer på att börja se på morgon-tv, men OM jag skulle inleda min dag med tv är det här nog programmet.

Programvärdarna Mårten Svartström och Sonja Kailassaari fixade galant sina roller och jag uppskattade att Mårten försökte bråka med mig om scouting och militarisering m.m. En sak måste dock ”Min morgon” ändå fundera på, och det är hur Österbotten ska plockas in.

Men programmet har en avslappnad stämning, det känns till och med äkta, och de lyckas pressa in några mått substans också. Jag vet inte om man ska eller kan kräva mera.

I dag var en stor dag för mig eftersom jag plöjde igenom den sista byråkratin för scoutboken. Vilka bilder från vilka museer och arkiv har vi använt? Hur många? Vem ska fakturera? Håh-håh-ja-ja. Men jag fick det gjort, och nu har jag, mig veterligen, endast ett album kvar att returnera, sedan borde hela efterspelet vara fixat. Och sportlovet närmar sig för varje sekund.

Men innan dess är det bandning av Eftersnack (undantagsvis i morgon torsdag) med Joel Backström och Jeanette Björkqvist och sedan presskonferens om boken (i morgon eftermiddag). Sen, i morgon kväll, går tåget till friheten, d.v.s. Lappland. Och vi reser naturligtvis - he he -  med stil: två kupéer intill varandra där man kan öppna dörren mellan de delarna.

Vissa saker gör ändå VR rätt.

Och gääsp, vad jag blev sömning när jag tänker på de där sköna sovvagnssängarna.

Upp och hoppa, bloggen!

I morgon på morgon ska jag stifta bekantskap med ”Min Morgon” på FST. Ska dit och snacka scoutbok.

Min främsta ambition med resan till studion (G-18 huset i Hfrs centrum) är att försöka hoppa på morgonens första buss 42:a här i Brunakärr. Jag har nämligen varit med en gång tidigare och det blev, givetvis, bråttom den gången. Man ska ju vara på plats kl. 05:45. Den gången missade jag min planerade buss och hamnade på typ 451:an för att sedan byta till morgonens allra första spårvagn 10 vid Hesperiaparken.

Det var häftigt. Ser ni framför er en alldeles oskyldig, skinande ren och jungfrulig spårvagn? Stackarn, den var helt omedveten om all smuts, alla svordomar och all kollektiv stress den hade framför sig denna snöiga januarivardag.

Men den tjänade mig fint.

I morgon på morgonen (onsdag) är målet alltså att hoppa på 42:an som susar förbi ca 5:30. Hur många tror ni sitter där på bussen? Det finns ju förvånansvärt mycket folk som ska vara tidigt tidigt på jobb och det är ett intressant gäng. De lever ett annat liv, förstår ni. Det vet saker som vi inte vet. Och det fascinerar mig.

Nå, hur som helst, min gissning är sju andra på bussen utöver mig. Och er gissning?

Jag återkommer på torsdag med minireportage från resan till studion. Håll tummarna att jag hinner.

Finalen, bloggen, finalen!

I fyra år har vi förberett oss för fotbolls-VM (känns mer aktuellt än OS, faktiskt): det sedvanliga trixandet med att få biljetter till turneringen i Sydafrika. Fifa hit och fifa dit.

Eftersom vi har en ganska lång tradition av att "delta" i VM på ort och ställe hade vi inga stora förhoppningar om att komma över tickets den här gången. Det verkar bli svårare för varje turnering. Två gånger har vi lyckats pressa oss igenom flaskhalsen med speciellt stor bravur (för länge sedan genom besök i Suomen matkatoimistos sportansvarige, sedan per telefon, numera förstås på nätet tillsammans med hundratals miljoner andra fans) och med en osannolik tur fått semifinalbiljetter.

Bland annat fick vi se när Sverige (!) var i semi i USA 1994, en imponerande prestation, fast sen blev det ju stopp i en ganska tråkig match mot Brasilien. Och så var det också semi i Frankrike 1998.

Men 2002 (Japan) och 2006 (Tyskland) kom vi inte längre än till åttondedelsfinaler, men å andra sidan fick vi se länder som Elfenbenskusten, Ghana, Argentina och England i gruppspelet, upplevelser vi aldrig kommer att glömma.

Nåjo, nu ska det alltså handla om Sydafrika och 2010.

I fjol somras skulle då alla fans i hela världen fylla i vilka matcher de suktar efter och det var ju rena hasardspelet eftersom deltagarländerna inte var klara då. Så vi fyllde i på måfå, och var övertygade om att det ändå inte nappar. Vi sökte givetvis om biljetter till finalen också – för man vet aldrig. Folk lottar ju också.

Pajazzon rasslade till och vi ”fick”, dvs betalade skjortan för, strålande biljetter. Inte finalen förstås, men England-Algeriet och Holland-Kamerun är två matcher som heter duga. För att inte glömma Nordkorea mot Portugal, he he.

Så vi gjorde upp resplaner. Först fotboll och city-semester i Kapstaden, sen fem dagars vandring i nationalpark och sen lite mera fotboll (åttondelsfinal) och sen hem. Rena lyxresan, sport och kyltyyr och natyyr i ett enda paket.

Under hösten och vintern ordnade Fifa nya lotterier. Och vi ansökte om finalbiljetter, som en rutinmässig åtgärd. Vi är tre som är med och alla sökte om tre biljetter. Folk lottar ju som sagt också, vecka efter vecka, hela livet ut.

Månaderna gick och en dag mejlade Fifa mig och sa att tyvärr inga finalbiljetter för dig. Och samma fick ena kompisen höra. Och när jag i veckan var i skidspåret i Salmi (mot Vichtis-hållet, rekommenderar förresten) fick jag ett samtal från den tredje länken. Killen råkade vara på arbetsresa just i Sydafrika (berest man) och han hade också fått e-post från Fifa.

- Application succesful!

Uh? Där står man sen med skidpjäxorna på i finsk urskog och snackar med en typ som är långt nere på södra halvklotet och säger att jappar, den här gången ska vi på VM-final.

... I sexton år har vi hållit på, drömt och svettats, och knutit nävar, och hoppats, och gråtit, och drömt lite igen, och suttit vid den där dataskärmen och försökt fixa ... och så en sekund är det plötsligt klappat och klart.

Vi tvingas med andra ord göra helt nya resplaner och skippa (sälja biljetterna vidare till) de andra matcherna, ser det ut som, för den finländska sommaren vill jag inte missa för mycket av. Men det är småpotatis. Vi ska på ett spektakel som inte har sitt like i den globala idrottsvärlden, och än en gång slår det mig att om livet har en lektion att ge så är det att aldrig ge upp. I smått (typ fotboll) – liksom i stort.

För en vacker dag i skogen, när man minst av allt anar det, skidar Fru Fortuna förbi och ler sitt ljuva, mjuka, givmilda smil.

Vi bugar oss tacksamt för henne.

hallå-hallå-Bloggen, boken är här!

... Och slutligen hade jag den i mina händer.

Jag tror det var 2004 jag skrev kontrakt med Finlands svenska scouter rf om att jag skulle fixa ihop deras 100-årshistorik med utgivning i februari 2010. Då kändes det extremt avlägset. Hur kan ett årtal ens stavas "2010", tänkte jag då.

Och så en dag är man plötsligt där. Öppnar dörren till förlaget, blicken faller på något färggrant, ah, där är den! Tack vare Lena Frölander-Ulfs fina teckning på omslaget fångar boken med ett enda ögonkast det jag vill säga: värme, vänskap och äventyr. Det är scouting för mig.

Den heter alltså Över daggstänkta berg. Finlandssvensk scouting 1910-2010 och är inte en helt vanlig historik, utan jag har försökt blanda berättarstilen och gjort den så visuell som möjligt. Bo Hagnäs sympatiska och eleganta layout hjälper mycket till där. Texterna är reportage och intervjuer, fakta och känslor. Och massor av fotografier. 500 stycken för att vara exakt.

Därför tog det också nästan en hel termin att välja bland bildmaterialet och skriva bildtexter.
För frågorna var många. VEM är på bilden? VILKEN kår? VILKET läger? VILKET år? VAR?

Puh. Hjärtat börjar fortfarande slå för hårt när jag tänker på alla de där frågorna – och på stressen. 2009 (minus sommaren) var mitt värsta år någonsin, jobbmässigt.

Jag har därför bestämt att alla klagomål och rättelser (felstavade namn, fel kår, fel läger) kommer att rinna av mig likt teflon. Jag kör på Vanhanens stil. JAG har inga fel, och har inga fel begått. Punkt och slut.

Nåjo, skämt åsido, vi gav allt för att varenda bildtext skulle bli rätt, men får se om hur långt det bär...

I dag var Husis här och intervjuade mig om scouting. Varför regnar det alltid på scoutläger, var en av de roligaste frågorna?

Men är det månne så? Vad tror ni?

Det stämmer förstås inte, men OM det stämmer så är det ju bara bra. Man minns den natten i alla fall. Det samma kan man inte säga om otaliga meningslösa nätter framför internet eller tv-n.

På tal om det: Solen skiner! Varför sitter DU framför datorn just nu?

Och jag då? Urk, ingen hållbar ursäkt.

Så jag stänger av nu och går och pajar min baby, ursäkta, min bok, istället.

Hallå där bloggen,

Livet börjar återgå till det normala (det snöar i Helsingfors).

Så nu det är dags för den utlovade rapporten från SLS:s party.

Från tillställningen från Operan fanns t.ex. i dagens (sö) Hbl ett utmärkt referat, och eftersom jag själv fortfarande i det skedet tidigt fre kväll pynjade med Eftersnack kan jag blott berätta om vad som hände sen.

Jag kom till Kabelfabriken i den första bussen så jag hann se salen s.g.s. folktom. Det var verkligen en vacker och elegant syn. Svarta draperier längs väggarna prydda av stora, ursäkta gigantiska, tavelramar. Några av tavlorna hade en statisk bild (en del av fotografierna hade  en mysko färgbalans, men vi överlevde också det ...), medan de tre största ramarna växlade mellan att visa livebilder från scenen och arkivfotografier med varierande tema. En suverän idé som jag tror att alla gav en full tia för.

Sjökabelhallen är ju extremt avlång men där rymdes vi faktiskt alla, 900 kvackande frackfigurer och långklännigsdamer fördelade på 63 (!) bord. Nu kunde man ju kanske tro att "alla kände alla", och att andnöden därför hade varit grav, men åtminstone för mig infann den stämningen aldrig.

Tvärtom undrade jag ibland varifrån alla dessa fisv egentligen kommer.

Och det räddade kvällen.

Först vid tiosnåret var det dags för käk och armadan av servitörer marscherade in, nästan i takt ett-två ett-två. Aldrig har jag upplevt en sån målmedvetenhet och effektivitet hos servicepersonal i det här landet. Full tia också där.

Förrätterna var många men det enda som fastnade i mitt smakminne var älgtartaren. Men jag har ju aldrig fått några gourmetpriser heller, så lita inte på mig.

Trumpetfanfar, snaps i glaset, och så utlyste ordförande Håkan Andersson en skål för Runeberg och en stund senare en för Fredrika Tengström. Jag tänkte som vanligt i fel banor och blev orolig att nu ska det bli helan går i kör ... men så blev det naturligtvis inte.

Andersson höll också tal och med några smarta och underhållande sidospår lyckades han lite avleda uppmärksamheten från välkomsttalens verkliga syfte i dylika sammanhang: d.v.s. att nämna så många viktiga hedersgäster vid namn kryddat med korta och gärna sofistikerade hyllningar. Puh, vilket jobb det måtte ha varit att få ihop det där talet. Och precis liksom kremlologerna i tiden tolkade talen från Moskva för att förstå vad som hände inne i borgen kunde kanske någon läsa in en betydelse i nyanserna, i vem som nämndes och vem som inte nämndes, men då borde man alltså ha varit slsolog – och vem är nu det?

På tal om tal så blev det snart pristagaren Ralf Långbacka som tog till mikrofonen. Han talade utan manus och kanske det därför blev rätt mycket ”jag”. Men budskapet var förstås viktigare än antalet jag: Finlandssvenskar ska inte förfalla till gnälleri, utan istället ta till vara möjligheterna, vidga vyerna, vara öppna. Ack så sant och ytterligare en full tia!

Dock håller jag inte med om hans symboliska liknelse vid att man inte ska stagnera och fastna vid att tänka små tankar vid små sjöar, för jag tror att man just där i de "små" sammanhangen kan tänka de största tankarna, kanske pyttesmå i ett globalt sammanhang men stora för individen. Och det är därifrån alla förändringar börjar.

Men jo, jag förstår symboliken och skriver under den.

Ändå är det viktigt att inte se ner på den som inte kan eller vill ha världen som sin hemmaplan, som inte likt Långbacka hoppar från en teaterscen i en kultur till en annan scen i en helt annan kultur, för det i sig gör inte en människa bättre eller ens nödvändigtvis "öppnare" än någon annan. Öppenhet inför andra är också hur man möter sin granne där vid den där lilla sjön. Och öppenhet är också hur man ser på sig själv och hur man accepterar sig själv.

M.A. Numminen, pristagare också han, ruskade lite om publiken med en hyllningsvers till SLS,
det var intelligent humor och fyndiga ordvändningar, och det slog mig
att det var kvällens enda stora överraskning. Det enda som fick
publiken att rycka till, för en stund hade vi liksom inte full
kontroll. Skönt. Det är ofta bra att kalla på utomstående krafter!

Sami Pitkänen Orchestra, ett äkta big band, bjöd sedan på dans med Frank Sinatra-trudelutter och det uppskattades. Själv satt jag kvar vid bordet och snackade om ... FST. Typiskt. Små gamla tankar vid små bord liksom...

Och sen äntligen kom minglandet igång. Klockan var då redan två på natten så det gällde att spurta med snackandet. Det var utan vidare kvällens höjdpunkt och en möjlighet att snacka med otaliga nya själar om både det ena och det andra. Men (tyvärr) kunde inte ens er bloggande författare skönja en endaste skandal eller någon som hade tagit sig några glas för mycket (hade hur som helst varit svårt att hinna med det). Fast i och för sig: säg den fisv som hade velat skämma ut sig den här kvällen, ha ha.

Det mest komiska var klubbavdelningen i Presseriet. Fattar ni att denna sal var inredd som en skärgårdsmiljö med måsar och prickar och en liten röd stuga? Jag skämtar inte. Kanske det var en lätt ironi eller så var det inte ... svårt att säga. Vad tror ni? Annorlunda var det i alla fall.

Och så började jakten på efterfesten.

Klockan var fyra men vi var nog många som kände att vi inte hunnit snacka tillräckligt. Inte hunnit förbättra världen. Inte hunnit överraskas.

Så den som bara hängde kvar tillräckligt länge, jag klamrade mig fast vid några SLS-anställda som verkade drivas av samma övergripande målsättning, hamnade till slut i några taxibilar och så tog vi oss till Akademiska sångföreningens klubb i centrum. Yeah! HÄR talade vi Topelius och snick-snack och dittan och dattan, och jessus vad jag kan älska det här skedet av en bra fest.

Det är ju naturligtvis fullt möjligt att det ordnades många andra efterfester men när vi någon timme senare skildes utanför Forumkvarteret utsåg vi oss till jubileumsfestens sista och tappraste riddare. Jag vandrade ner till Mannerheimvägen, såg morgonens allra första buss 42:a komma dundrande, sprang till hållplatsen och blev hela resans enda passagerare.

Där satt jag sedan i frack (men nu med vandringskängor) i blå buss och läste SLS:s donatorshistorik.

Kvällens sista och stora fulla tia!

Och tack för en både helt exceptionell och suverän fest.

Hello Kitty ... ursäkta bloggen!

Ah, det billigaste sättet att resa är att stirra på en karta och drömma sig bort. För att spara fyrk har jag hängt upp en fin karta över Norden och Baltikum på väggen, precis ovanför datorn här hemma. Just ovanför skärmen fastnade mina ögon vid kartans nedre kant. Orterna var Grodno i nordvästra spetsen av Vitryssland och Druskininkai i sydligaste Litauen.

Vad är det där för gudsförgätna hålor? tänkte jag.

Google nästa (fortfarande gratis).

Men vilka kulturorter! Bägge platser har (naturligtvis) en lång och ärorik historia. Gränsjusteringar, krig och maktkamper (Polen-Litauen-Vitryssland-Sovjet) har ständigt kastat orterna mellan olika riken, men det som slog mig var den historiska tyngd bägge orter har.

Grodno (Hrodna) omnämns redan på 1100-talet och är en av de äldsta städerna i det gamla Litauen (numera ligger orten alltså i Vitryssland). Det judiska inflytandet har alltid varit starkt och en verklig handelsstad har det varit.

Under första världskriget tillät tyskarna att en vitrysk republik upprättades 1918 och just i Grodno hade den kortlivade vitryska republiken en tid sitt huvudsäte, med tyskarnas goda minne. Men av rädsla för ryssarna kastade tyskarna området vidare till Polen... och efter många om och men och mycket blodspillan förblev staden under polsk kontroll.

Snart var det dags igen. När Sovjet (och Tyskland) marscherade in i september 1939 försökte Polen desperat försvara sig, och i Grodno fick flera hundra soldater sätta livet till. Polackerna deporterades och området tillföll den vitryska sovjetiska unionsrepubliken. Två år senare kom tyskarna – och stadens judiska befolkning skickades till koncentrationsläger.

I dag finns det en stark polsk minoritet i Grodno, massor av intressant arkitektur med slott med anor från 1100-talet och hus från medeltiden och kyrkor från barocktiden.

Och på andra sidan gränsen, i Druskininkai, hittas en urgammal bad- och kurort. Med orörda skogar runt omkring, floder och lugn och ro, charmades jag totalt på några minuter av stället.

Nikolaj I gav ett dekret på 1830-talet om att staden fick bli en kurort och sedan började det hända. På nätet sägs det att kurorten blev extremt populär under Sovjettiden efter andra världskriget och hade 400 000 besökare per år.

Sen följde en nedgång men nu bär det uppåt igen, med stora investeringar på gång, och hundratusentals besökare varje år.

Pust. Det är väl bara att börja packa pappas pappsäck.

Och inse att den där kartan kommer att stå mig dyrt.

Bloggen, hallå!

Ha ha! Finland är otroligt. Och nu tänker jag närmast på den allhärskande taktiken att blåneka.

Mika Myllylä har uppenbarligen i polisförhör (i fjol) erkänt att han använt epo under sin skidkarriär. Det var inte så länge sedan man riskerade att skaka galler om man påstod något dylikt. Skidledningen, med bland annat Esko Aho i spetsen, har envist och högljutt sagt att det aldrig förekommit systematisk doping, att ingen i ledningen känt till saken, så till den grad att FNB och redaktören som i tiderna avslöjade toppen av isberget på hela härvan (tyvärr på alltför lösa grunder i det skedet) fick veta hut och tvingades ersätta skidledningen med stora stålar.

Det är ju bisarrt.

Men blånekandet är en härlig metod. Man ljuger helt enkelt. Och ju större lögn desto mera envist och aggressivt blånekar man.

Det här är viktigt att känna till. Varje gång en person i offentligheten, liksom ens små söta barn (där finns likheter i beteendet), helt hysteriskt blånekar måste varningsklockorna börja ringa. Vi har redan goda exempel på denna taktik, med allt från statsministern till lägre koryféer.

Så håll ögonen öppna!

Skidning, ja. En läsare påpekar att Fölisön runt är orört. Det var ett bra tips, jag tackar för det! I dag drog jag förresten till Sibbo Storskog för att testa spåret. Mycket välskött (av lokala byföreningen) och bra glid. Hade inte heller tänkt mig att Storskogen är så pass kuperad. Jag hoppas innerligt att området skyddas snart.

I morgon fredag blir det Eftersnack – och på kvällen frackfest! Det är Svenska litteratursällskapet som fixar till det big time (125-årsjubileum) med omkring tusen fi-fi-fi-finlandssvenskar i ett och samma utrymme. Vilket spektakel det blir. Och o, kära bloggen, jag lovar att återkomma med rapport.

Hallå bloggen!

I morse fick jag lust att starta tidningsbål i vår snärtiga öppna spis från 1950-talet. Men sånt gör de ju bara, i och för sig med böcker, i Ray Bradburys framtidsdystopi så jag lät bli.

Den här gången.

Vad var det då frågan om?

Att good old Husis skriver på första sidan "Inte alla ogillar snörikt Helsingfors".

Öh?

Man hade hittat killen som satsat fel inför denna fantastiska vinter (killen hade byggt en artificiell skidhall...) och som motpol den där enda människan i Helsingfors som faktiskt gillar snön (han arrangerar skotersafari).

Nå, efter att ha åkt skidor från Brunakärr till Svedängen genom Centralparken i helgen känns den där rubriken som ett publicistiskt illdåd av ofattbara mått, en etisk felbedömning, ett brott mot journalistreglerna etc etc och etc och ha ha.

För där i spåren fanns de alla: småbarnen och familjerna, tonårsgängen, trettiplussarna, medelåldern och pensionärerna. Jag har aldrig sett så mycket folk på skidor i Helsingfors.
Anorakerna från 1970-talet var framplockade, andra stakade framåt med nya vetenskapliga monster (nanoskidor), men alla hade de något gemensamt: de hade funnit lyckan.

Så utan att darra på skidmonan speciellt mycket vågar jag påstå att en huvudstad har vaknat till liv, den har återfunnit sina rötter och att staden, trots allt, har ett stort smil på läppen.

Men snödrivorna? Kaoset i trafiken? Allt det där vita som bara stör?

Strunta i det. Relax! Det är naturen som bjuder på det och allt kan vi människor inte kontrollera och behärska. Plogmaskinerna jobbar dygnet runt och mera kan inte krävas av ett samhälle. Visst, många blir försenade till jobbet och att ta sig fram är svårt.

Men som sagt ....relax! Chefen får acceptera att du blir sen.

För kanske allt detta är just det vi behöver i dag: att kunna släppa kontrollen och att försöka andas lite lugnare.

Min rekommendation för de stackars själar som har vinterpärt är därför att sluta pärtas och byta sida. Tag fram den där anoraken och ut i spåren. If you can't beat them...

För vintern kan varken du eller jag krossa. Det är bara Gumman Tö som förmår det, och hon kommer i sinom tid, sen när hon ska.

Och tänk va ljuvligt det sen blir när våren kommer – det här gången.

Så min slutsats är solklar: Leve årstiderna! Det är det bästa vi har.