Henri Forss

Nu har jag läst några av böckerna som jag beställde i början av månaden och jag är ganska nöjd med ett par. Till följande kort om Rachman, Kellerman och Elton.

Den första jag läste vad The Imperfectionists av Tom Rachman. Boken handlar om en internationell, engelskspråkig tidning som är baserad i Rom. Rachman har själv jobbat på The International Herald Tribune som är baserad i Paris och mycket av materialet har han antagligen tagit därifrån.

Boken är lite annorlunda i att den består av ett tiotal nästan fristående kapitel som påminner om noveller, och mellan kapitlen en sorts ramberättelse som handlar om tidningens uppkomst och historia. Det är ett ganska kul upplägg som ger författaren möjlighet att skriva om flera olika personer på tidningens redaktion.

Där finns bland andra Lloyd Burko, en nerdekad Pariskorrespondent som mer eller mindre hittar på sina artiklar; Arthur Gopal, som skriver nekrologer fram till att hans egen dotter dör; Herman Cohen, tidningens språkvårdare, han upptäcker att vännen som han har sett upp till hela sitt liv egentligen är en loser; Ruby Zaga, som är säker på att hela resten av redaktionen konspirerar mot henne, vilket delvis är sant; Kathleen Solson, chefredaktören som inser att hennes man är otrogen; Ornella de Monterecci, en gammal dam som läser varje tidning från det första till det sista ordet och därmed inte har kommit längre än 1994, året då hennes liv förändrades; och Oliver Ott, arvtagare till tidningens grundare Cyrus Ott och en sällsynt patetisk person vars enda vän är hunden Schopenhauer. Och många fler.

Deras berättelser går från roliga och absurda till sorgliga och allvarliga. I en ganska kort bok har Rachman lyckats klämma in nästan hela känsloskalan. Texten är avskalad och enkel, men utvecklas mot slutet. Personerna är också ganska enkelt tecknade, vilket antagligen följer av det novellaktiga upplägget, kapitlen är korta och det finns helt enkelt inte plats för att gå in på djupet, men trots det får läsaren en ganska bra uppfattning om hur de fungerar.

Så där i korthet, jag tyckte om den här boken. Inte minst för att den känns så ung och fräsch. Undrar bara vad Rachman ska skriva till följande. Det blir inte lätt att toppa den här debuten. I vilket fall som helst är han numera bosatt i Rom, så man kan kanske gissa att miljöerna är de samma. Inte för att Rom är med i boken annat än som namn på gator och torg och Berlusconi.

Den andra i högen blev Blind Faith av Ben Elton. Elton har skrivit tiotals böcker, ganska lättsamma, och därmed blivit beskylld för att vara en sell out. Men för mig spelar det inte så stor roll, jag hade inte väntat mig någon stor litterär upplevelse. Förra veckan var solig och varm och Blind Faith passade bra som parkläsning.

Boken handlar om ett framtida London som har blivit översvämmat efter att polarisen smalt. Religionen har blivit den styrande kraften i samhället, vetenskapen och litteraturen bannlyst. Folket lever i en superöppen tillvaro där var och en förväntas dela med sig av sitt liv i stil med ett reality tv-program. De som vill leva privat blir brända på bål. Det är mycket parodi på Facebook, Youtube, Myspace och bloggandet i den här boken.

Huvudpersonen heter Trafford Sewell. Han är lite speciell i och med att han inte vill att alla ska veta vad som händer i hans liv hela tiden. I början av boken blir han introducerad till en grupp människor som kallar sig humanisterna. De har ett bibliotek och deras uppgift är att utbilda vissa utvalda personer. Trafford börjar drömma om en kunskapens revolution och sen går det som det går. Själva historien är inte så speciell och påminner en hel del om Ray Bradburys Fahrenheit 451. Fast Fahrenheit är bättre.

Den här bokens största förtjänst är parodin. Språket, uppbyggnaden och allt annat är underställt berättelsen. Det är kul att läsa om Traffords umgänge som är sjukligt sysselsatta med att uppdatera sina bloggar och lägga ut hela sitt liv på nätet i hoppet om att någon ska bry sig om dem, och han har en del helt okej poänger.

Till exempel hör det till kutymen i framtidens London att kvinnorna lägger ut en video på sig själva när de föder barn. I dagens Helsingfors brukar man däremot lägga ut foton på sina babysar. Ännu har jag inte stött på föräldrar som har skapat en egen Facebook-profil för sin baby, men däremot nog för sina hundar. Vad är vitsen med att en hund har en egen Facebook-profil? Och jag antar att det är bara en tidsfråga innan någon skapar en profil för sin baby. Hur kul är det, för babyn menar jag?

Jag brukar logga in på Facebook varje dag, är faktiskt inloggad för närvarande, men ibland undrar jag över det vettiga i det hela. Men att börja dissekera den frågan är lite för mycket för denna tisdag förmiddag.

Blind Faith: Bra parkläsning, vissa bra poänger om dela-med-sig-nätet kulturen, ingen desto större läsupplevelse, men definitivt annorlunda.

Den tredje och sista boken som jag nu ska skriva om är Evidence av Jonathan Kellerman. Jag har ännu ett par sidor kvar, men slutet kommer knappast att bli någon överraskning.

Evidence är en bok i en deckarserie som handlar om psykologen Alex Delaware och kriminalaren Milo Sturgis, nånting i stil med nummer femton. Den utspelar sig i Los Angeles.

I princip tycker jag inte om Los Angeles som miljö för en roman. Det blir lätt lite för glättigt och ytligt med alla Sunset Boulevard-typerna som drömmer om att bli filstjärnor, är filmstjärnor eller har varit filmstjärnor. Kanske om man gjorde det till en parodi, men hur i all världen gör man en parodi på en typ som, tja, Tom Cruise till exempel.

Och det här är inget diss mot James Ellroy, som är bra, och Raymond Chandler, som är en gud. Deras LA-baserade deckare är i en klass för sig. Eller åtminstone Chandlers. (Det är ett tag sedan jag läste Ellroy och mitt minne sviker.)

I vilket fall som helst börjar den här boken med ett dubbelmord. Därefter händer det som brukar hända – polisen utreder mordet. Berättelsen är någorlunda bra uppbyggd, det finns ett falskt slut och ett äkta slut, men tyvärr inga spänningsmoment eller överraskande vändningar. Utredningen flyter på och läsaren har hela tiden ganska bra koll på händelserna.

Det som är grejen i det här boken är personerna, naturligtvis. Där finns lyckligtvis inte alltför många filmstjärnor, men desto flera mordiska tyskar, indonesiska prinsar, slipade polischefer, dumma FBI-agenter, platta eko-terrorister, bortskämda ungar, dementa galningar och kloka, svarta gubbar som har jobbat hela sitt liv med att polera skor på hotell.

Det andra är maten. Milo Sturgis är en stjärndetektiv på LAPD och han äter som en soptipp. Varje gång Kellerman behöver ta en paus från själva mordhistorien går Sturgis på restaurang och äter dubbla eller fyrdubbla portioner av det ena och det andra – biff och curry och hummer, allt på en gång. Det blir så mycket ätande i boken att man undrar hur det är möjligt att Sturgis ännu inte har dött av diabetes.

Alex Delaware däremot är en mes. Han älskar sin sambo och säger aldrig ett dumt ord. Han har blåa ögon och kraftig haka och tjänar så bra på sin privatmottagning att han aldrig behöver jobba. Ibland brukar han och sambon ta ett gemensamt bad, också om badkaret är lite för litet för två – hur är det möjligt, det är ju LA för fan – och ibland leder det till lite hoochy-koochy under lakanen. Wow!

Romanen har en första person-berättare som är Alex och det för tankarna till Sherlock Holmes. I Holmes är det ju Watson som är berättaren. Fast Alex har ingen inre monolog att tala om och därmed förblir han bara en passiv betraktare för det mesta. I början av boken förklaras det hur viktigt det är att han är med i utredningen och hjälper till men några belägg för hans viktighet finner man inte. En annan lite teknisk grej är att boken är skriven i imperfekt förutom ett kapitel som plötsligt och helt omotiverat är i presens. Wow igen!

Nåja, typisk dussindeckare i pulpgenren. Antagligen helt okej läsning på ett flygplan om in flight-filmen suger. Fast personligen valde jag hellre att läsa gamla deckare av John LeCarre, Len Deighton, Georges Simenon eller Mika Waltari. Den ökände dubbelagenten Kim Philbys memoarer, My Silent War, är också bra.

Summa summarum: Rachman var bäst, Elton tvåa och Kellerman trea. Till följande ska jag börja på en lite tyngre roman, The Fortress Of Solitude av Jonathan Lethem. Men det är något som ni, mina kära läsare, inte kommer att få läsa om eftersom jag bara bloggar i maj och det sannolikt kommer att dröja längre än några dagar att läsa slut.

Ciao!

PS. Dealen mellan Irak, Turkiet och Brasilien om att skicka uran från Iran (det rimmar) till Turkiet för att anrikas är bara bulla. Det är ett typisk försök av Iran att spela tid. Det mest intressanta i hela överenskommelsen är att Turkiet och Brasilien är inblandade. Jag gissar på att det beror på att Turkiet börjar bli trött på att banka på Europas portar och vänder sig i stället söderut och österut, precis som under osmanerna (alltför ofta kallas osmanerna ottomanerna på svenska, men det är fel). Brasilien och Iran är lite konstigare, men det är inte omöjligt att länderna har fixat ihop något trevligt oljeavtal. Lite speciellt är ju att Turkiet är ett Nato-land eftersom Nato brukar vara synonymt för USA-allierad, men det finns säkert en förklaring.

I går på eftermiddagen träffade jag min farbror utanför det sekelgamla polishuset i Lovisa. Han skulle träffa utmätningsmannen för att diskutera en räkning på drygt 264 000 euro.

De senaste veckorna har varit något stressiga. När jag vaknade på morgonen var jag totalt tom i huvudet och kände att jag behövde en paus. Jag tog på mig mina joggingskor och gick ut för att springa.

Vädret var vackert och löpandet gick så där. Jag tog min vanliga rutt genom Tölö mot Fölisön där jag passerade presidentens slott och vek in på spånbanan i skogen. På vägen tillbaka sprang jag längs stranden förbi Råholmen.

Men även om jag var ute i en knapp timme lyckades jag inte skaka av stressen. Det var då jag bestämde mig för att ringa min farbror i Lovisa. Han frågade om jag var på väg och jag sa att det var min plan. Därefter kollade jag en buss och begav mig till busstationen i Kampen.

När jag kom till Lovisa var klockan strax före två. Den lilla staden badade i försommarsolen och var precis så idyllisk som jag alltid mindes. Jag träffade min farbror utanför polishuset och han sa att jag kunde gå till honom och dricka en öl medan han träffade utmätningsmannen. Dörren var öppen, det var ju Lovisa trots allt – inget behov av att låsa dörrar.

Så jag gjorde som han föreslog. Jag hämtade en öl ur kylskåpet och satte mig på en stol på gården i solen. När jag hade druckit upp ölen dök min farbror upp igen.

Min farbror är närmare sextio än femtio och har lockigt grått hår. Han är en av mina bästa farbröder. Han är passionerad och dramatisk; han har tusentals små berättelser om folk som han har träffat under åren och han är fruktansvärt bra på att berätta dem. När man träffar min farbror är rutinumgänget avklarat på fem minuter. Därefter pratar man om stora känslor, evig konst och överraskande människor. Ju större desto bättre.

Vi flyttade in i huset, som också fungerar som hans atelje, och tog en till. Det var där vid köksbordet som han berättade om den gången som han blev bekant med bildkonstnären Håkan Brunberg.

När min farbror var tjugotre år jobbade han som hovmästare på Palace, Helsingfors finaste restaurang under den tiden. Där samlades bergsråden och direktörerna kring de vita dukarna för att äta lunch med sina fruar och middag med sina älskarinnor.

Min farbror var klädd i en kritstrecksrandig kostym, hade kolsvart lockigt hår och ponnysvans, och tjock mustasch som han brukade vaxa så att ändorna stod upp. Hovmästare på Palace var hans första riktiga jobb och han gjorde sitt bästa för att imponera.

Håkan Brunberg och hans fru brukade äta på Palace varje vecka efter att han hade sålt en tavla. De åt fisk, sa min farbror, ofta gös – efter Palace ägde han tre eller fyra restauranger och han har fortfarande bra koll på sina bekantas favoriträtter.

Min farbror kände naturligtvis igen Håkan Brunberg. Ända sedan barn har han varit en begåvad målare, men tyvärr fick han aldrig börja studera konst på heltid. När han nu hade Brunberg som gäst i restaurangen kunde han bara inte låta bli att prata med honom. Vid något lämpligt skede gick han fram till dem och frågade om konstnären möjligtvis kunde visa hur han skissade och så där. Brunberg, som var på gott humör efter att ha ätit en lysande lunch, tog en av Palaces servetter och började teckna. Min farbror såg noga på hur konstnärens penna rörde sig över den vita ytan och fyllde den med figurer.

Konstnärens fru satt vid andra sidan bordet och tittade på männen när de höll på. Hon och Håkan var redan i mogen ålder och det var antagligen smickrande för dem när en ung man visade ett sånt intresse för mannens konst. Håkan Brunberg var inte en konstnär som slog igenom stort under sin livstid.

När teckningen var färdig och lektionen avslutad skrev Brunberg sitt namn på servetten och gav den till min farbror. Därefter blev de vänner.

Det har hänt mycket i min farbrors liv efter jobbet på Palace. Han har en klippbok med läderpärmar som sväller över av alla tidningsartiklar som har skrivits om honom under åren. Det är hans ex-fru som har samlat in artiklarna – numera har min farbror övergett kvinnorna till fördel för männen. I artiklarna kan man läsa om restaurangföretagaren, konstsamlaren och affärsmannen.

Nån gång på 1980-talet gick det hårt, riktigt hårt. Men sen försvann allt. Lika plötsligt som det hade kommit. Det var då han började måla på heltid.

Vi tog en till öl och funderade på lunchen. Solen sken in genom fönstret och björkarna på gården hade unga, ljusa löv som senare på sommaren får en fylligare grön ton. Fast med min farbror behöver man aldrig fundera på lunchen. Man behöver heller inte fundera på att läsa menyn – min farbror vet vad man vill ha långt innan en själv.

Så vi promenerade över Salttorget till restaurang Saltbodan, där vi beställde laxsoppa, öl och koskis, och tog plats vid ett bord där några av Lovisagänget redan smakade på dagens utbud av gin och tonic.

Resten av kvällen förflöt i lugna tecken och när jag steg på bussen till Helsingfors var jag rejält berusad men totalt avkopplad.

Hur gick det med min farbror hos utmätningsmannen? Ganska bra. Den 10 juni, efter femton år av skulder på skulder och ränta på ränta, förfaller hela skiten. Då korkas champagnen.

Ciao!

PS. För övrigt är min farbror intendent för en Håkan Brunberg utställning på Westankärr gård i Kimito i sommar. På utställningen visas ett trettiotal verk av Brunberg och ett tiotal av Kati Lounamaa-Forss. Kolla www.westankarr.fi.

Jag drömde i natt att jag var en slags diktator som hade obegränsad makt att ändra på precis vad jag ville och göra precis vad jag vill. Det första jag gjorde var att ta semester och dricka rom-och-cola på stranden.

Jag vet ännu inte vad jag ska göra till följande, men en sak som definitivt skulle behöva en liten uppdejt är Finlands vänster.

Låt mig ändå börja med att säga att jag aldrig i mitt liv har röstat på SDP eller Vänsterförbundet. I princip röstar jag liberalt och grönt. Fast i ett skede lät jag bli att rösta i flera år. Jag ansåg att det var det vettigaste jag kunde göra med tanke på alla dem som ställde upp, och drömde om att valdeltagande skulle sjunka under femtio procent, vilket skulle innebära att riksdagen inte längre hade folkets förtroende, och det skulle ha varit ett intressant läge. Men nu har jag börjat rösta igen. Jag har alldeles för många kompisar som ställer upp i val för att bara låta bli.

Det innebär ändå inte att grundproblemet med kandidater som är sjuka i huvudet är löst. Naturligtvis kan man låta bli att rösta på dem, men det är ingen bra lösning. I Finland har vi nämligen ett valsystem där varje röst räknas två gånger, först en gång för kandidaten och därefter en gång för partiet. Så röstar man på en kandidat som är bra och som man gillar, kan det hända att en dålig kandidat blir invald bara för att han eller hon hör till samma parti. Och det är här problemet ligger. Och orsaken till att jag orkar bry mig om vad som händer i vänstern är att regeringen består av Samlingspartiet och Centern.

För närvarande är vänstern i en återvändsgränd. Hur de än försöker lyckas de inte bryta regeringspartiernas hegemoni. Det senaste exemplet är grekkrisen. SDP blev stämplat för att strunta i grekerna, vilket är något osympatiskt. Det gick så långt att de fick kalla in Erkki Tuomioja från tv-studion, han är visst tv-värd numera, för att förklara hur allt egentligen ligger till. Kanske lyckades han, vem vet. I vilket fall som helst har han fortfarande en viss trovärdighet. Till skillnad från Jutta Urpilainen, som enligt mina kontakter i riksdagen de facto är en mycket otrevlig person.

Men det finns personer inom vänstern som är helt okej och som jag kunde tänka mig att rösta på, till exempel Paavo Arhinmäki, Osku Pajamäki och … Ja, åtminstone dom två. Men problemet är att ifall jag röstar på dem blir också Esko-Juhani Tennilä och Eero Heinäluoma invalda. Och det vill väl ingen.

Jag tror faktiskt att Paavo och Osku har mera gemensamt med Ville Niinistö, Oras Tynkkynen och Calle Haglund än med Tennilä och Heinäluoma. De är alla unga och fräscha. De har inte upplevt förtrycket under Kekkonen, Finlands Tito, och de delar, medvetet eller omedvetet, liknande värderingar när det kommer till familj och utbildning och annat basic. Skillnaderna ligger i politiken. Inte i personen.

Eller? Undrar just vad Heinäluoma och Tennilä tycker om kvinnor och barnuppfostran och invandrare? Undrar om Arhinmäki och Pajamäki är inne på samma linje med dem? Undrar om inte det finns en liten generationsklyfta här också?

Frågan är: Hur ska vänstern lyckas locka väljare när deras kandidatpalett ser ut som den gör?

Svaret: Vänstern måste splittras. Ännu mera.

SDP är ett parti som inte borde vara i opposition, det är något som har blivit klart under hela den tid som SDP har varit i opposition. Men SDP borde heller inte vara i regeringen. Alltså måste SDP splittras. Genom att splittras i mindre partier där olika politiker kan driva lite olika politik kan SDP återigen bli intressant.

Det kunde finnas ett grönt SDP, ett liberalt SDP, ett borgerligt SDP, ett fundamentalistiskt SDP och ett fackligt SDP. Då kunde jag som väljare välja att rösta på något av de här minipartierna och veta att min röst inte går till Eero Heinäluoma, Jutta Urpilainen, Antti Kalliomäki och Kari Rajamäki. Därefter kunde de olika minipartierna sluta olika allianser för att driva olika frågor. Om liberalerna och de gröna vill driva hårt på en viss fråga kan de strunta fundamentalisterna och de fackliga. Och om borgarna och fundamentalisterna vill driva en annan fråga kan de strunta i de gröna. Kortvariga och noga specifierade allianser. Det är minipartiernas äss. Och det samma gäller för Vänsterförbundet.

Visst är det briljant? Och det bästa av allt är att det är hundra procent gratis. Den här idén är min gåva till det finska folket.

Fast när jag första gången presenterade den här idén gjorde mina reaktionära kompisar sitt yttersta för att skjuta i sank den. Men de är reaktionära och därmed har de fel.

Det är naturligtvis galet att ett parti medvetet skulle välja att splittras. Men det att partier splittras är inte så ovanligt. Det händer hela tiden runt om i världen och det har också hänt i Finland. Och just nu är det något som verkligen skulle ligga i tiden. Den homogena gråa massans tid är förbi. Nu är det individen som styr. Och individen vill ha ett individuellt anpassat politiskt parti. Åtminstone vill jag ha det. Och eftersom jag sällan är särskilt originell i mina viljor och haor gissar jag att ganska många andra också vill ha det. Tänk bara, om vi i stället för några stora partier hade jättemånga små. Då kunde var och en välja det som de tycker bäst om.

Man kunde återigen satsa på att rösta på ett parti som är bra, i stället för att rösta på det parti som är det minst dåliga.

Rom-och-cola nästa.

Hasta la victoria siempre!

PS. Har läst ungefär hälften av The Imperfectionists och kan avslöja att min analys av mannen i första meningen var helt fel. Han är inte kring trettio och snygg. Är rädd för att jag projicerade. Mig själv. I själva verket är han gammal och skröplig. Så kan det gå. Ibland har man fel.

Böcker består av meningar som radas upp efter varandra. En del av dessa meningar är viktiga, andra mindre viktiga. I så gott som varje bok finns meningar som kunde strykas utan att helheten skulle ta skada.

En mening som ändå inte kan strykas är den första meningen. Det finns folk som tror att den första meningen inte spelar så stor roll, men de här människorna har fel. Det händer ofta att folk har fel utan att de vet om det. Lyckligtvis finns det andra människor som har rätt.

I dag på morgonen fick jag min beställning från Ad Libris. På grund av att det vore för omständligt att sträckläsa alla böcker, och därefter skriva kloka ord om dem, har jag bestämt mig för att läsa endast den första meningen. De flesta stora sanningar grundar sig på första intryck, det är när man går djupare som problemen börjar uppstå.

Det gäller alltså fem böcker. Den första är Evidence av Jonathan Kellerman:

"This was a zero job but Doyle was getting paid."

Det här är en fantastisk första mening. Den för omedelbart tankar till hårdkokt noir à la Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Doyle är uppenbart en man som gör nästan vad som helst för pengar. Han har förlorat alla illusioner om vad livet, bor i en sunkig liten lägenhet i en dålig del av staden, har supit sig redlöst full mer än en gång och blivit rånad, och hans kläder luktar illa. Han har blivit anställd för att sköta ett jobb som verkar helt meningslöst, men som senare visar sig vara trubbel. Seriöst trubbel. Mycket slagkraftig första mening. Kort och koncist. Inte särskilt originell, men ser ändå fram emot att läsa den här boken. Sannolikt bra sommarläsning.

Nästa bok är Blind Faith av Ben Elton:

"Trafford said goodbye to his wife, kissed their tiny baby on the forehead and began to unlock the various bolts and deadlocks that secured their front door."

Det här är också en mening som sätter tonen för hela resten av boken. Ifall boken är satirisk och komisk, vill säga. Men det är ett par uttryck som sticker ut. För det första beskrivs babyn som "tiny". Det är ett konstigt ordval, tycker jag, snudd på tautologi, vilket leder mig till att tänka att babyn inte ska tas på allvar. Babysar brukar väl vara små. En föraning på komedi kanske? Det andra är det vardagliga sättet som Trafford låser upp "various bolts and deadlocks". Tydligen är det vardagligt att man har mängder av lås på sin dörr i det universum som boken beskriver. För tankar till alla de där filmerna där ensamma tanter bor i små lägenheter i Bronx eller Brooklyn och har minst tjugo lås på dörren.

Den här meningen är inte lika bra som den föregående. Den saknar själ, är för teknisk. Den åstadkommer vad den ska åstadkomma, men är betydligt fattigare i sina konnotationer än Kellermans. Jag tror att Blind Faith är en mycket teknisk roman, lite för vanilj. Antagligen är det här en bok för ingenjörer i trettiofemårs åldern. Och hur kan jag veta det. Nå, det är uppenbart att det är fråga om en klassisk familjekonstellation där pappan går på jobb och mamman stannar hemma – reaktionärt och ingenjört. Och då familjens enda barn är bara en baby torde föräldrarna vara kring trettiofem. Därtill ger författaren ungefär lika mycket utrymme åt familjen som låsen. Bara en ingenjör är så fascinerad av lås att de får lika mycket utrymme som hela familjen.

Nästa. The Fortress of Solitude av Jonathan Lethem:

"Like a match struck in a darkened room:"

Neeeej!! Jonathan, du var min hjälte. Hur kan du göra så här mot mig?

Det här är ett typexempel på en mycket litterär mening. För fan, den slutar med ett kolon! Och kolon, som vi vet, syftar alltid på följande mening. Med andra ord, Jonathan förbigår hela första meningen genom att syfta på den andra. Och hur låter den andra meningen i så fall:

"Two white girls in flannel nightgowns and red vinyl roller skates with white laces, tracing tentative circles on a cracked blue slate sidewalk at seven o'clock on an evening in July."

Wow! Nu fattar man varför han valde att köra en första mening med ett kolon. Den andra är fruktansvärd. Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Äckel, äckel, äckel. Colon på engelska är tjocktarmen. Och det som följer efter tjocktarmen är anus. Räknas det där som en litterär analys?

Jämför med första meningen i Lethems senaste bok Chronic City som jag älskade mera än långa promenader i under broarna i Venedig:

"I first met Perkus Tooth in an office."

Hmm, tydligen mindes jag fel. Den här meningen är heller inte särskilt bra. Det enda som väcker intresse är det ovanliga namnet Perkus Tooth, och det kan anses som ett ganska billigt knep för att väcka intresse. Men själva boken är bra och kan rekommenderas till huvudsakligen manliga läsare i över tjugo men under femtio års ålder. Så, som Perkus Tooth skulle säga, tydligen finns det sanningar som inte uppenbarar sig vid det första ögonkastet. Men jag är trots det mycket besviken på Jonathan och The Fortress of Solitude.

Nästa bok är 2666 av Roberto Boleano. Och glömt inte att det här är en bok på exakt 900 sidor om inkluderar pärmen. Det är en bok gjord för att döda med.

"The first time that Jean-Claude Pelletier read Benno von Archimboldi was Christmas 1980, in Paris, when he was nineteen years old and studying German literature."

Det här är en första mening som jag tycker om. Den är allvarlig, grundlig och lyckas låta opretentiös även om den innehåller både dubbelnamn och von och Paris och tysk litteratur. Det är en mening skriven av en man utan bråttom, vilket är ganska sällsynt numera. Det är också roligt med namnen. Det att de är utskrivna i hela sin längd tyder på att de är viktiga för berättelsen, eller för personerna i berättelsen.

Men vad är det egentligen som händer i den här meningen? Jean-Claude läser en text av Benno von A för första gången? Hur sjukt är det? Och hur i all världen vågar man börja en bok med att berätta hur det gick till när person A för första gången läste en text skriven av person B? Det är lite Thomas Mann över det hela. Och då Thomas Mann är en av mina tre högst respekterade genier kan jag inte annat än tycka om den här meningen. Men jag fasar för den dag som jag blir tvungen att läsa hela boken, eftersom jag inte tror att det kommer att bli en skön och avkopplande upplevelse. (Jag har fortfarande inte kommit genom Josef-tetralogin, inte ens första delen, men jag är övertygad om att den är ett mästerverk.)

För att bryta mot mina egna regler bläddrar jag framåt i boken. Pappret är tunnare än påvens bortförklaringar och ändå är boken tjockare än en telefonkatalog. Och stämmer det att den där ena meningen är fem sidor lång? Sjukt!

Kan inte annat än se fram emot den dag då jag har läst Josef-tetralogin, 2666 och Harmonia Caelestis av Peter Esterhazy. Det borde ske innan jag dör.

Nu till den sista boken. The Imperfectionists av Tom Rachman:

"Lloyd shoves off the bedcovers and hurries to the front door in white underwear and black socks."

Jag har haft stora förväntningar för den här boken och lyckligtvis kan jag konstatera att den första meningen uppfyller dem alla. (Ibland är det så enkelt.)

För det första: Det finns en helt egen kategori av böcker som börjar på morgonen när huvudpersonen vaknar. De är ofta skrivna av unga människor och orsaken är att det är lätt att börja en historia på morgonen. Huvudpersonen sover, och vaknar. Historien kan börja. Blind Faith börjar på ett lite liknande sätt. Huvudpersonen är hemma, och går till jobbet. Jämför med 2666 som börjar på ett mycket komplicerat sätt.

Med andra ord, jag tycker att det här är ett sympatisk sätt att börja en bok. Det säger något om författaren, att han inte är hyperrutinerad utan lite trevande. Och att han inte försöker göra det mera komplicerat än vad det behöver vara. Att börja på morgonen är en down-to-earth-approach som är både äkta och ärlig.

För det andra: Jag tycker om stilen i meningen. Den är enkel, fartfylld och inte längre än nödvändigt. Vi behöver inte veta mera än att Lloyd är klädd i vita kalsonger och svarta strumpor för att kunna föreställa oss hur han ser ut. Ljusbrunt hår, smal men inte tränad, medellång, kring trettio, avlångt ansikte, inget skägg, knotiga fingrar, universitetsutbildning, ingen flickvän eller krångligt parförhållande, sympatisk men lite töntig, har jobbig chef, och en konstig hobby, och inte oöverkomliga högar med odiskad disk i köket.

Det här är en mening som ger en bra feeling men ändå inte berättar allt. Lloyd är inte som Doyle i Kellermans bok. Lloyd är unik, på ett sätt. Han har ännu inte blivit en kliché.

Ser faktiskt fram emot att läsa den här boken och tror att jag kan rekommendera den till alla över tjugo och under fyrtio. Världen behöver mera böcker av den här typen!

Hola!

Så många kriser att det är svårt att välja vilken man ska oroa sig för mest. Vilken vecka det har varit!

För det första har vi livsmedelskrisen. Butikerna blir tomma på mat och vi riskerar att svälta ihjäl. Marthaföreningen ger tips på hur man bakar sitt eget bröd – ur egenmalet vete på en egenbyggd stenugn på bakgården.

Jag, hörande till en generation som är uppvuxen på ironi, tyckte att hela krisen var ganska kul. Har faktiskt aldrig varit med om att maten hade tagit slut, och för att riktigt kunna uppleva krisstämningarna beslöt jag att hetshandla under rusningstid i den lilla kvartersalepan.

Vilken känsla! Med blodiga armbågar brottades jag om de sista fiskpinnarna med vresiga hemmamammor som fortfarande minns Tjernobyl och DDR. Och jag vann. Mammorna och barnen får äta ärtsoppa.

Sedan beslöt arbetsminister Anni Sinnemäki att bara skjuta upp strejken med två veckor och nu tar den i praktiken slut. Imponerande! Kan inte helt förstå varför stuvarstrejken var ett sånt problem då en minister genom att knäppa sina gyllene fingrar flyttar på strejker så där bara.

Den andra krisen är en regeringskris. Britterna slängde om konstellationerna i sitt parlament och nu är det ingen som har majoritet längre. De konservativa och liberaldemokraterna blir kanske tvungna att bilda en koalitionsregering. Huu! Skrämmande. Hur ska det lyckas?

Blablaa.

Men den största av alla moderna megakriser är ändå finanskrisen i Grekland – som inte bara hotar euroområdets gemensamma valuta med allt vad det innebär, utan också vår stereotypa uppfattning om grekerna som ett ärligt och hårt arbetande folk. Men vänta. Var det någon som var av den uppfattningen från början?

Finns det måntro en term för det, att ha en förutfattad negativ uppfattning om ett annat folk och plötsligt få den bekräftad? Om inte så borde en uppfinnas.

Kanske om man tar det grekiska ordet  antropos, som betyder människa, och kombinerar det med logos, som betyder vetenskap, och proto, som betyder före – antropoprotologi. Genialt! Finanskrisen i Grekland är, med andra ord, antropoprotolog.

Ordet antropoprotolog, som ett adjektiv, har naturligtvis något av en negativ klang. Eller skulle ha i vanliga fall – förutfattade negativa uppfattningar. Men när det kommer till Grekland är det ändå okej att dra alla svartmuskiga, retsinadrickande greker (och deras löss) över en och samma kam.

Och nu ska de ha våra pengar! Tog de inte våra pengar redan när vi besökte deras (korrumperade) badhotell och blev skinnade i deras (korrumperade) turistaffärer?

Lyckligtvis känner sig det finska folket inte lika hotat av finanskrisen i Grekland som media gör ibland. (Antagligen för att folket är dumt och inte förstår sig på finanser eller marknader eller kriser eller EU.) För de flesta har finanskrisen de facto varit helt okej. Så länge man inte fick sparken har man kunnat njuta av de låga räntorna. Och antagligen var det helt okej att ta en liten konsumtionspaus annars också. När det kommer till grekerna, ge dem pengar, tycker jag. Sämre saker har man lagt sina pengar på.

Men det är något som framtiden får visa. Jag gissar ändå på att Europa och USA kommer att klara sig. USA antagligen lite bättre – som vanligt.

Ciao!

PS. Fantastisk scen i Howard Hawks filmatisering av Raymond Chandlers deckare The Big Sleep med Humphery Bogart som Philip Marlowe.

I början av filmen träffar Marlowe sin uppdragsgivare, en gammal herre, i ett växthus. Som sig bör är det hett i växthuset och Marlowe börjar svettas. Och han svettas rejält. Svetten rinner ner för hans panna och i hans ögon och hans vita skjorta blir blöt på bröstet och ryggen. När han senare träffar filmens femme fatale är han fortfarande svettig.

Helt sjukt! Det att Bogart gick med att svettas på film på riktigt. Nuförtiden använder man fusksvett, därsprutad av fotografen för den bästa dramatiska effekten.

Häromveckan träffade jag en äkta finlandssvensk överklassidiot.

Han såg ut som en idiot: vek haka, löjlig pojkfrisyr, smala axlar. Han gick klädd som en idiot: rutiga byxor, dyr ylletröja, sjukt dyr oljerock. Och han lät som en idiot: hans röst var pipig som ljudet när en mus fjärtar.

Han var irriterande, självgod, full och jobbig. Och naturligtvis hemma från de bästaste kretsarna.

Men det var inte hans utseende, sätt eller karisma som fick mig att klassa honom som en överklassidiot. Det var snarast vad han sa. Och hur han sa det.

Han var knappt trettio men han gjorde sitt yttersta för att låta som en finlandssvensk chauvinistgubbe från de bästaste kretsarna, vilket var komiskt med tanke på hans röst men skrämmande med tanke på att det var vad han skulle bli. Han var verkligen ingen Adonis, men vad jag kunde förstå var han djupt sårad på grund av att hans hjärtats utvalda inte hade svarat på hans inviter.

Fast han uttryckte det lite annorlunda. I hans ord lät det ungefär så här:

"Om inte den där horan ringer upp mig så är hon en hora för det!"

Tyckte kanske inte att det var så överraskande. Tyckt att han inte verkade som någon Edison precis. Tyckte att tjejen antagligen gjorde helt rätt.

När han sedan upplyste oss om att han skulle dra till en nattklubb, en av de bästaste naturligtvis, var vi bara glada över att slippa honom. Med risk för att mana honom tillbaka vågade ingen av oss med ett ord kommentera hans uppträdande. Det kallades damage control. På vår uppfattning om oss själva sådan som den speglades i vårt umgänge. Med andra ord, man är sitt entourage.

Med ännu andra ord, killen må ha varit överklassidiot men egentligen var det helt okej. Det skulle inte ha varit okej om han inte hade varit finlandssvensk, högt utbildad och komma från de bästaste kretsarna. Men nu var det alltså tvärtom. Han var lite, tja, hur heter det nu igen, pikant. En mysig liten färgklick i vårt fina finlandssvenska fiblessemang.

Eller sen var han den onda motsvarigheten till den där syrsan i Pinoccio. Eller Obi-Wan Kenobi, vilket skulle innebära Darth Vader. Men det stämmer inte exakt, så kanske är det bäst att jämföra honom med målningen av Dorian Gray. Den som visar hur han egentligen ser ut.

Det att den här chauvinist-clownen kunde dra sina haranger, utan att det var särskilt överraskande eller kontroversiellt, kanske berättar något om oss själva. Han var trots allt, ja, inte originell. Den som han apade efter var den typiska finlandssvenska självgoda gubben. Alla vet hurdan han är – rik, mäktig och rik. Också om han kanske bara är en bild i sinnet och egentligen inte existerar i verkligheten. Men, fatta det här, han finns. Det räcker med en bild i sinnet – en så kallad sinnesbild.

Visst är det sorgligt? Den upplysta och härligt liberala minoriteten, som inte säger ett ont ord om invandring och tycker att all slags (sannfinsk) politisk populism är båg, vill efterlikan ett hjärndött hjärnspöke.

Come on, ge mig sharia i stället!

PS. Fucking Ad Libris kan inte leverera Gun With Occasional Music som jag beställde i början av vecka. Nu inser jag att det var den jag helst av alla ville läsa.

PPS. Valio har ändrat på Bulgaria-yoghurtens omslagsgrafik. Ett sällsynt dåligt och skit drag. Den nya tjejen ser ut som om hon var dopad på manga.