Strömman

Fick ett brev i veckan av en äldre släkting – eller egentligen två, för bifogat fanns ett brev jag själv skickat ca 1983. Wow. Lite som att stiga in i en riktigt dålig tidsmaskin, eller hur? Brevet i sig själv är väl närmast någonslags inventarie på födelsedagspresenter... men jag gillar ändå hur världsvan jag låter genom att avsluta med ”ciao”.

Hej Solveig!!!!

Tack för tröjan. Jag hade redan glömt att det var en tröja. Jag fick en frisbi, en fotboll, en surfare (leksak), en lego-ask, en cowboyhatt, en sheriffstjärna, två E.T. tröjor, en E.T. nyckelring, en Guiness rekordbok, en bok som hette Ihmiskeho, en 50 mark, en halvårs prenumeration på Kalle Anka & C:o, ett getingbo (det fick jag annars bara), en vattenpistol, en koottava modellskepp osv.

Igår när jag frågade om 5-åringen ville ut och cykla eller bli inne och leka, sade 5-åringen med en röst fylld av visdom: ”Du är en mamma så du får bestämma.” Det var en egendomlig stund i mitt liv.

Senare när jag läste Bröderna Lejonhjärta och Skorpans brev: ”Gråt inte, mamma! Vi ses i Nangijala” grät jag en skvätt och sade till 5-åringen. ”Oj, vad jag skulle gråta om du skulle lämna mig en såndär lapp, jag skulle aldrig sluta gråta” Till det fnös 5-åringen och sa: ”Äsch! Jag skulle aldrig lämna en sån lapp åt dig - int kan jag ens skriva!”

Men snart kan du skriva Wilma och då önskar jag att du skriver snälla lappar till mig. Skriv inte att ”MAMMA ÄR EN APA” som min bror skrev till mamma. Skriv som du sa på sommarlovsresan,  att du är glad att jag födde dig och att jag är den bästa mamman i världen. Sådana meningar som fick dem som satt i bilen att bli tårögda.

Skriv av dig alla de sagor du berättar varje dag och läs dem till mig om kvällarna. Och jag skall säga: ”Snäälla Wilma, läs den på nytt!

Ha en trevlig höst!

Nora

av Nagona

Första gången jag mötte vetenskapsman Strömman fick jag fick rädda honom ur den människoätande krokodilen Gustaves gap. Denna mytomnspunna, i Tanganykia-sjön levande reptil anses av många vara ett fiktivt väsen, men jag kan försäkra er om att när ni kränger en gammal kvast tvärledes in i detta odjurs gap flyr sådana tankar er omedelbart.

Jag förlorade en kvast denna dimmiga eftermiddag, men räddade livet på en europé. Sånt har sina konsekvenser.

Denna bleka vita människa, ”vetenskapsman Strömman”,  var synbart omtumlad efter att jag släpat upp honom på stranden. ”Jag trodde ju Gustave var en myt”, upprepade han, mest för sig själv. Jag baddade hans blodiga panna med en manet jag skopat upp ur sjön och skulle precis resa mig för att försöka få tag på en Solero (hans begäran) – då han plötsligt blev osammanhängande.

”Maneten Stromman!”, ropade han. Jag misstänkte att han var allvarligare skadad än han verkade. ”Jag har hittat den! Maneten Stromman!”, hojtade han igen. ”Hurra!”  Den här gången grep han tag om min överarm, lite för stadigt. ”Ni har räddat mitt liv samt hjälpt mig göra en viktig akademisk upptäckt” sade han. ”Vill ni gifta er med mig”? Jag stirrade på honom utan att säga ett ord. Det var det dummaste jag någonsin hade hört.

”Nagona”, sa min far betänksamt, ”en rufsig europé var igår här för att be om din hand.” Jag suckade djupt. Alla vet ju att äktenskap inte fungerar så. Visst, jag såg inte alltför mycket framemot att bli bortgift med grannbyns hövdings lönnfete son, men nu är ju giftermål som alla vet framförallt en överenskommelse mellan olika släkter, ingen studie i romantiska eskapader.

 ”Far, jag gifter mig hellre med Akili, som ni kommit överens om innan jag föddes” svarade jag utan tvekan. ”Jag vill vara uppriktig med dig Nagona”, sa min far, ”jag tänker på den ekonomiska aspekten. Han är ju trots allt europé”. ”Men visst förstår jag om du är betänksam. Han verkar ju i och för sig rejält förvirrad.”

Två veckor senare tatuerade så denne sällsamme nordiske vegtenskapsman en stor manet på min fars bringa, användande sig av en gammal Bic-penna, gitarrsträng samt motor från en kasettspelare. Detta gjorde min far så lycklig att han förutom att gifta bort mig till honom även gjorde honom till vicehövding i byn. Vi har idag två stycken barn, svarta som natten.

av professor Bo Hager

Vetenskapsman Strömman? Nej, honom har jag aldrig hört talas om. Aldrig haft en elev vid det namnet. Och du säger att jag skulle ha skickat iväg honom till sjön Tanganykia i Tanzania för att studera maneter? Låter absurdt, det har jag verkligen inget minne av. Eller jo, kanske. Det fanns ju en era i mitt liv då jag konstant bar med mig en termos vart än jag gick. Gissa vad det var i termosen? Rom, såklart!

Sjön du pratar om är i och för sig bekant. Visste du att jag en gång var med i Pierre Savorgnan de Brazzas expedition där vi åkte gummibåt längs Lualaba-ån ända ner till Tanganykia-sjön? Det, min vän, var ett äventyr. 180 mil av skumsprutande helvete, fientliga indianer som lurpassade i mörkret samt stora hungriga krokodiler. Vi förlorade många goda män på den expeditionen. Jag säger goda, för vi måste ty oss till kannibalism i sista skedet av expeditionen. Ingenting av det jag berättar är i och för sig sant, jag har druckit sedan klockan nio i morse.

Men: som professor i biologi kan jag ändå berätta att den internationella biologiska gemenskapen inte är intresserad av maneter nuförtiden. Just nu ligger tyngdpunkten på att kartlägga hela djurvärldens DNA, finna samband mellan arterna, och ja, helt enkelt lösa livsgåtan. Varför i all sin dar skulle jag då ha skickat en studerande på manetjakt till Afrika? Kanske för att bli av med honom för att sedan göra romantiska närmanden på hans alldeles för unga flickvän? Ja, det låter trovärdigt.

Nu är det ju dessutom så här: sjön Tanganykia är såpass djup att den till största delen består av såkallat ”fossilt vatten”, det vill säga vatten som aldrig cirkulerar och därmed är syrefritt. Du förstår ju själv att bara en dåre skulle sända sin elev för att forska i vatten där ingenting kan leva. Vad min avhandling handlade om? ”Liv i syrefritt vatten”. Pusselbitarna börjar falla på plats, eller hur?

Vill du att jag häller en skvätt ägglikör i ditt kaffe från min fickplunta? Inte det? Ja, det blir ju mer över för mig i så fall.

Jo du, Bio- och miljövetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet hyste under min ledning Europas största sötvattensakvarium för maneter, än sen? Du är då allt en liten detektiv du. Som den där hunden i Fem -böckerna. Tom? Tim! Gör det nånting om jag kallar dig Tim från nu till all framtid? Just det Tim, nu har du mig ställd mot väggen. Avslöjad som biologiprofessorn som skickade Strömman till Afrika. 

Förutom en liten avgörande detalj: jag har aldrig doktorerat och har överhuvudtaget ingen utbildning i biologi. Jag är bara ett gammalt fyllo som brukar sitta på Unicafe och intensivt stirra på unga kvinnliga studerande tills vaktmästaren ber mig gå.

Skriven av Maneten Stromman

Vetenskapsman Strömman,

Jag vet att jag bara är ett ryggradslöst nässeldjur som mest består av vatten. Men det hindrar mig ändå inte att ha en åsikt om dig och din såkallade forskning. Låt mig kort sammanfatta mig själv i tre punkter.

1. För det första var det inte du som hittade mig. Du satt aldrig foten i vattnet, och det vet du. För satt inte du och drack gin tonics på stranden under hela den tid dina hyrda lokala medhjälpare dök omkring i strandvattnet och samlade ihop mina kollegor i en stor kalebass? Visst gjorde du, samtidigt som du stötte på Nagona som brukar bada i sjön. Det kallas inte vetenskapligt arbete. Det kallas semester.

2. För det andra finns det principer för att namnge nya djurarter. ”Stromman” låter ju bara dumt, som ägg uppvispat med persilja. Törs man föreslå Cyanea Capillata Stromanensis? Just det. I den vetenskapliga världen har vi namngivningsprinciper som grundar sig på Carl von Linnés systematik. Du har antagligen hört talas om honom? Det har alla som gått ut grundskolan.

3. För det tredje, hur kan du upptäcka nånting som alla redan känner till? hör Det kryllar ju faktiskt av maneter i sjön Tanganykia, och vi har redan ett namn på swahili: yavuyavu. Sen vet jag att det finns underarter som jag teknsikt sett räknas till, men här i knutanra är vi inte så nogräknade med sånt. För i den här sjön är vi först och främst nämligen individer; själv heter jag Edouard.

Hur skulle det kännas om jag döpte om dig, vetenskapsman Strömman? Ja, efter mig själv då kanske, ordna presskonferens och tillkännage att jag hittat en otroligt dum underart av människa. Ha ha. ”Homo Sapiens Edouardiensis är så dum att när han blir inlåst i en madrassaffär sover han på golvet.” 

Ja men ser man på? Vem är det som kommer på besök om inte vetenskapsman Strömman – förlåt, Homo Sapiens Edourdiensis? Var du inte i en trafikolycka nyligen där du blev överkörd av en parkerad bil? Ha ha. Nä, jag skojar. Kan jag bjuda på något? 

Fiskpinnar? Tyvärr, det har jag inte. Men jag ser att du tog med dig din egen stekpanna. Vad i hela friden skall du med den till?

Låt mig berätta om min tid som hydrobiolog i Tanzania.

Jag vaknar mellan tunna bomullslakan på Kreta. Eller kanske i Olars. Går ut på balkongen. Den grekiska hettan omfamnar mig. Nattens värme har bytts ut mot dallrande, kokande luft .

Vi går längs kusten och ser ut över det glittrande havet. Vi är i Sveaborg, men det kunde lika bra vara Sardinien. 

Klockan är 20:30. Det är ännu 28 grader varmt. Vi äter ute på balkongen i Esbo. Vi leker att vi är på Cypern.

Efter flera dagar börjar hemlängtan. Det skulle vara trevligt med växlande molnighet och +24. Vi söker efter en fläkt, men de är slut i alla butiker nära oss. Fan-tastiskt!

Men egentligen är fläktar bara slöseri med utrymme. Det har varit så här varmt för 75 år sedan. Jag har alltså 75 år på mig att hitta en ny fläkt och sedan njuta av samma värmebölja när jag är 105 år gammal.

Nora

Visste ni att Söderströms också har kontor i Örnsköldsvik? Gillar också den nya loggan, påminner lite om Postbankens. Guldgrisklubben for life!

Var på Borgbacken igår, och ja, ni vet hur det är på nöjesparker; i något skede tappar man intresset för de där mest illamåendeframkallande maskinerna som bara hejdlöst slungar en omkring och tycker det är mycket roligare med typ någon förvrängande spegel?

igår märkte jag att många har en övre längdgräns på 195 cm – ha ha! (Ja, riktigt så lång är jag ju inte, men ganska nära). Det betyder att jag inte nu officiellt behöver åka i dem, för det vore ju direkt livsfarligt. För vem vill spy och sedan spräcka skallen till på köpet? Just det, ingen.

Idag har jag druckit den absolut mest artificeilla drycken i världen: alkoholfri cider med smak av creme brulée. Light.

Ja, och hur smakade den då? Ond och bråd död, såklart.

Ni kommer ihåg utställningen i Göteborg jag var med i förra månaden? Nu är den i Myymälä2 i Helsingfors, vilket såklart betyder att det inte längre finns någon som helst orsak att inte titta in. Såvida du inte råkar vara i trakten såklart.

Om det nu skulle vara så illa att du inte är i knutarna kan jag ändå rekommendera Helsingfors – du har säkert hört om staden? Vi har en tillexempel en djurpark här som är på en ö, och det är ju lite häftigt – speciellt som jag älskar djurparker.

Välkommen!

Kasper

Ibland brukar jag sitta och vänta på att inspirationen skulle komma. Det är oftast en dålig idé.

Det är alldeles tyst omkring mig. Nej, ett svagt susande ljud hörs om jag riktigt spänner mig. Tinnitus. Nu öppnar grannen dörren, drar sin kärra efter sig med hasande steg. Nu blev det tyst.
Ljudet av en gräsklippare. Fåglarna kvittrar. En liten flicka vägrar hålla sin mammas hand. 

Posten kommer. Bäst att bläddra igenom Esse, Kyrkpressen, Alueuutiset och Länsiväylä. Man vet aldrig om inspirationen gömmer sig där. De gjorde den inte, men en halv timme rann som sand mellan fingrarna.

Kanske inpirationen kommer om man tvingar den lite. Om jag öppnar den här tidningen och ser på sjätte raden på sjunde sidan. Där finns ordet som gör att jag kommer framåt. 

och. Det är inte ett ord. Jag tar följande.  
mat. En ostsmörgås kunde nog sitta bra innan jag fortsätter. Kanske också en glass. Men någon har ätit alla glassar. Någon har också druckit all apelsinsaft. Kanske jag borde gå ut. En promenad kunde också göra susen. Jag känner mig som en eremit i min grotta.

När jag promenerar längs spånbanan vaknar den förstelnade hjärnmembranen plötsligt till liv. Men jag har varken penna eller papper till mitt förfogande. Nu är det bråttom. Jag måste hinna hem innan jag tappar tanken som jag håller i. Nej, jag hinner inte diskutera med grannen som kommer gående. Jag hinner inte vänta på hissen.
Ur vägen. Jag har en viktig mening som måste skrivas ner innan jag glömmer den.

Nora

Som liten fick man inte sitta för nära TV:n, för att det tydligen var ohälsosamt (varför?). Men sedan blev TV:n platt, och grundar sig så vitt jag vet idag på samma teknik som datorskärmar. Och man får sitta hur nära en datorskärm man vill.

Nu undrar jag: Förbjuder ändå föräldrar idag sina barn att sitta för nära TV:n, bara av gammal vana?

Jag var i Köpenhamn för en månad sedan, där vi bodde hos släktingar. Mari och Björn var på jobb som de flesta av oss brukar vara på en tisdag förmiddag, så vi var ensamma hemma. Det ringde på dörren.

Min första tanke då jag öppnade var: Oj, en cirkusdirektör.

Det var det såklart inte, det var en dansk sotare iklädd sotarkäder. Om ni inte äger skorsten och aldrig behövt sota kan jag berätta att finska sotare ser ut så här.

Nu vet jag ju inte om de danska sotarnas kläder är världens obekvämaste. Kanske de kliar? Säkert är de opraktiska och fattar antagligen eld lätt. Och hatten, ja den har trillat i otaliga skorstenar. Men hur häftig är inte denna uniform!

Är jag ensam om att vilja klä finska sotare i samma utstyrsel?

Ja, Kasper har alldeles rätt i att man kunde presentera sig. Jag heter Nora och är trettio år gammal.

Min pappa ville att jag skulle heta Sara, men min mor tyckte det lät för bibliskt och eftersom hon just läst ut Ibsens Dockhus, tyckte hon att Nora som lämnade sin familj var ett mera passande namn för mig.

Jag är trettio år gammal, men jag känner mig som 27. Det har också hänt att jag i misstag svarat att jag är 25 när någon frågat min ålder. Det måste betyda att den verkliga åldern inte är så viktig. Det är hur man känner sig just då när någon undrar.

Jag började skriva dagbok när jag var 6 år gammal och sagor och facklitteratur då jag var 8 år gammal.  Jag skrev en trilogi som hette: Om du vill lära dig lite om hundar!, Om du vill lära dig lite om katter!, Om du vill lära dig lite om fiskar! För att skriva böckerna lånade jag högvis med böcker för att lära mig lite om hundar, katter och fiskar.

Mina böcker var väldigt informativa, men började i slutet gå över i en desperat ton:
”När hundarna är smo kan dom inte gå ner för trapporna men det kan dåm när dåm blir stora. Hundarna behöver en korg att ligga i, mat, hundleksak, ben. JAG SKULLE VILJA HA EN HUND SOM SKALL VARA LURVIG, SNÄLL, SÖT, LITEN.”

Christina Andersson har sagt att ”Ibland säger det plopp och så hoppar en saga ut”. Bättre kan jag inte beskriva det. När det säger plopp sitter jag och skriver som besatt tills stommen på sagan är klar. Sedan sitter jag och skriver kött på benen till sagan. Då är jag mindre besatt.

Vi har inga husdjur. Vi hade en gång i tiderna fyra ökenråttor, men efter att de dödat varandra och den fjärde dog när han blev uttråkad på grund av för få slagsmål, tog vi inte nya djur.

5-åringen Wilma har dock länge viskat i mitt öra att hon vill ha ett husdjur, och vi har kommit överens om att detta skall hända på hennes 6-års dag i oktober. Hon kommer att få ett gäng ökenråttor. Just det. Fast ökenråttorna jämt var på dåligt humör, så var de mycket lättskötta och vi har sparat deras bur. Det är bara att fylla på med nya invånare. Wilma har redan namngett dem. De skall heta Margareta och Margarina.

Jag är en filantrop som ofta blir blixtkär i nya människor, älskar alla mina nära och kära och oroar mig över hemskheter som jag läser i tidningar. Jag undviker skräckfilmer, för min egen fantasi i sig är alldeles för livlig. Jag gillar att skriva, motionera, resa till europeiska huvudstäder, gå på loppis, se på antika möbler och att få leva.

Nora

Inser plötsligt att vi bloggat med Nora i en månad redan utan en ordentlig presentation. Sånt är ju direkt ohyfsat; därför några rader om mig själv:

Jag har tre stycken barn. Iochförsig är jag ju inte den som definierar sig genom sina barn, men jag tycker det skall nämnas. Adolf är 17 år, Eva 15. Så har vi också lilla Blondi, som har fått namn efter Hitlers hund. Varför ge ett barn namn efter en hund, frågar ni? ”Varför inte”, svarar jag på det.

Vi lever ett enkelt, lantligt liv; odlar våra rovor, samlar björkris i skogen och hushåller oss med hönor. Väldigt många hönor. En hel massa jävla hönor som aldrig håller tyst. Det är därför jag samlar björkris i skogen, för att komma bort från dem en stund då och då. Vad använder jag björkriset till? Ingenting. Det är mest en grej. Vissa människor samlar ju på frimärken.

Barnen frodas och mår bra, men de får ofta fästingar i vår lantliga bostadsmiljö, vilket jag tror hämmar deras anliga tillväxt. Annars tillämpar jag de allra senaste uppfostringsmetoderna; shorts med långa sockor och bara knän året runt, långa vandringar i skogen (där jag lär dem samla björkris) och mycket nakenbadande i kalla sjöar med uppfriskande vatten direkt från smältande glaciärlandskap. Jag tror på de här metoderna. Och nästa höst skall Adolf och Eva börja skolan (jag har lärt dem hemma så länge; latin, algebra och huslig ekonomi).

Så går livet sin stilla gång, och då och då vässar jag pennan och illustrerar en barnbok som Nora skrivit. Jag tror på det här livet. Det är nästan för bra för att vara sant.

Jag köpte en bok igår på loppis som handlar om filosofi. Ni vet, ett sånt där verk som ytligt presenterar en mängd stora tänkare så att man sen senare i någon diskussion inte i misstag skall blanda ihop Sokrates med Sartre. Typ ”Philosophy For Dummies”, men med snyggare pärm.

”Den här skall jag läsa på gården ute i solskenet”, tänkte jag.

Men sen blev jag osäker; vad skulle grannarna tänka? Ja, om jag själv såg en granne sitta ute på gården och läsa filosofi, vad skulle jag tänka då? Möjligen ”posör”, i bästa fall? Nej, jag kunde nog gå så långt som att definiera grannen som ”otroligt töntig”. Det finns nämligen nog något lite tillgjort i det där att sitta på gården till ett höghus och läsa filosofi.

Min granne kom ut med dagens tidning under armen. Jag döljde pärmen på min bok. Solen gick i moln. Jag gick in.

Men senare på kvällen ändrade jag åsikt: det kanske inte är så töntigt att sitta på gården med en filosofibok?

Det verkligt töntiga är att sen senare skriva i sin blogg om hur högklassiga läsvanor man har.

Fotboll är hebreiska för mig. Eller kanske som en lärobok i latin. Cecilia Est Insula. Sicilien är en ö. Jag förstår att fotboll är en sport, men mer förstår jag inte. 

När England spelar mot Tyskland och gör ett mål som de två domarna undgår att se, men som resten av världen ser, är det inte ett mål. HUR är detta möjligt? Två människor har varit i en död vinkel och missat målet, men det visas flera gånger i repris på TV. Kan inte domarna se målet på TV-skärmen och sedan konstatera att det blivit mål.

Nej. De som vet mera om fotboll informerar att detta är det charmiga med fotboll, att besluten görs på plats och ställe och inte i efterhand.

Kalla det fotboll om ni vill. Jag kallar detta tyranni.

Nora

Nedskärningar är vardag också på Tigerkontoret.

Ingenting är fysiskt omöjligt för en tiger. Nästan.

Där borta står den. Längst inne i ett hörn i källarvåningen på lopptorget. En brun barnvagn för tvillingar, märket är Silver Cross. Tyget är mörkbrunt och spänstigt, metalldelarna skinande och höjden är precis passlig. Inne i den avlånga vagnen med plats för två små liv att sitta mitt emot varandra, finns instruktioner från början av 70-talet.
Händerna klämmer krampaktigt om vagnen. Jag vill ha, jag måste få – jag får den inte. Storken har inte levererat tvillingar eller trillingar, vänner och bekanta väntar heller inte på tillökning, men den lilla nostalgiska hamstern i mig vill rädda den oanvända barnvagnen som någon förvarat med kärlek i nästan 40 år.

Det sägs att de bästa sakerna i livet inte är saker, men hur kan man då bli så glad över vissa föremål? Jag kan sitta hemma och titta på mitt stolfynd i gustaviansk stil i flera minuter åt gången eller trycka ner tangenterna på farfars skrivmaskin från 40-talet och bara lyssna på det knapprande ljudet.

De föremål som färdas genom tiden med ett intressant förflutet är de föremål som fängslar mig allra mest. Det är fantastiskt när tidens tand varit skonsam och lämnat bevis över levda liv.

Nora

Förresten, vad hände med svininfluensan?

”Nu vet vi ju redan att Kasper gillar att teckna. Men var kunde vi se hans fotografier?”

Denna fråga har faktiskt aldrig uttalats högt, men däremot kan du nu faktiskt se Kaspers fotografier på Helsingfors Konsthalls sommarutställning God Morgon, Afrika som öppnar i morgon. Det blir lite artistiska sandaler på en sandstrand, typ.

Utställningen pågår till den 11. Augusti och det lär också bli ”familjedag med clowneri” i något skede – med andra ord en grej man inte vill missa till något pris!

3.3.2010 kl 13:13 Utdrag ur dagbok

En femårig flicka var ledsen igår. För hon är kär i Tomas men han är hal som en ål.

Allt började för ett år sedan när 5-åringen blev kär i Tomas. Tomas var populär och hade även andra beundrare, som till exempel 5-åringens bästa vän. Så sade Tomas en vacker dag att man endast kan ha 4 flickvänner. Och 5-åringen var förstås nummer 5 så henne kunde han inte leka med mera. 5-åringen grät hela kvällen. Hon grät hela följande kväll och hulkade lite resten av veckan. Hennes mamma försökte hjälpa henne och frågade om inte Tomas tvillingbror Stefan skulle duga?

-"Nä, för han är inte lika rolig" svarade hon.

Det gick en vecka och så en dag var Stefan skitrolig.

-"Stefan och jag är kära i varandra!" meddelade 5-åringen med strålande ögon. "Och han har ingen annan flickvän än mig" fortsatte hon ännu gladare. Frid och fröjd.

Och så en dag är det kört. 5-åringen gråter så snoret rinner:

-"Stefan sa att han tänker gifta sig med sin pappa när han blir stor!". Efter ingående förklaringar om giftermålets olaglighet tror 5-åringen på sin mamma och lugnar ner sig.

Det var lugnt i två veckor. Så en dag frågade 5-åringen:

-"Kan man älska någon annan än den som är gift med?" Hade hon genomskådat sin morsa? Nej, det var bara Stefan och Tomas som den här gången meddelat att de tänker gifta sig med sin mamma när de blir stora.

Det har gått en tid. Tre månader har medfört märkbara förändringar i 5-åringens känsloliv. 5-åringen kramar hårt om Stefan, som reagerar genom att utropa:

-”Tro nu, jag tycker inte om dig, jag tycker om Matilda!”

När 5-åringens mamma undrar hur det kändes när Stefan sa så där, rycker 5-åringen på axlarna:

-”Stefan säger att jag bara får leka med honom när han inte har andra kompisar, men jag bryr mig inte. Jag leker när jag vill med honom.”

Och så cyklar hon iväg. Så där bara. Hon har hittat den gyllene medelvägen. Less is more. Mindre grubblande betyder mera lektid med den man tycker om.

Nora 

/ För att skydda tvillingarnas integritet är namnen i berättelsen påhittade.

Idag är det 5-åringens sista dagisdag.

-Och det är tråkigt, för jag vet int vad jag skall säga, muttrar 5-åringen under täcket. - Mamma, va sa du när du sluta dagis?

Ja, vad säger man när man slutar på dagis, byter jobb eller kanske flyttar till en annan ort? Man säger att man kommer att hälsa på och kanske man gör det en gång eller två, men oftast blir det aldrig av. Man säger att man skriver eller ringer. Skickar vykort från sina resor. Ja, man säger allt som kan underlätta faktumet att man troligen aldrig ses igen.

 Nora

Dagens roliga strip handlar om råttor. Vad kan vara roligare?

Dagens strip handlar om tigrar i semesterstämning.

Hemma hos barnfamiljer är sagofabriken hela tiden i gång. På löpande band föds berättelser som är hårresande horribla, sorgliga eller bara orättvisa.  

5-åringen målar upp en träff på stranden mellan prinsen och prinsessan.

– Han stack en kniv i hennes hjärta. Den var så vass. Nej! Herregud den var vass!

En sjöjungfru kommer med i bilden. Henne tänker prinsen äta till middag, men då hon hinner skrika att hon vill ha fötter och bli en prinsessa, lämnar prinsen henne i fred.

En stund senare gråter 5-åringen tröstlöst.

– Jag lekte att de här ungarnas mamma dog och nu är de alldeles ensamma! Jag blev så ledsen att jag började gråta och nu kan jag inte sluta för deras mamma kommer aldrig tillbaka.

 – Men kan du inte leka att hon sen också överlevde och kom tillbaka till sina ungar? undrar mamma.

– Nej, hon var för gammal! Hon var redan trettio år! Och så fortsätter 5-åringen snörvla och böla.

Det är stunder som dessa som får en 30-års kris att bryta ut.

Nora

Ring ring! Vem där? Dagens tigerstrip, såklart!

Under de senaste dagarna har jag fått flera skamliga förslag per telefon. Från Nalle Puh-tidningen. Nalle Puh är det inget fel på fast 5-åringen säger sig ”HATA Nalle Puh”. Är man en björn som endast livnär sig på honung, blir man rund och go´ och lite långsam i sina funderingar. Men det är marknadsföringens kvalitet och kvantitet som fått mig att börja tvivla på dagens byråkrati.

Jag ansökte för ett tag sedan om förbud mot telemarketing – ett pappersarbete som livade upp precis alla tidningsförsäljare att börja ringa mig extra mycket. En dag ringde till exempel en dam och började likt en hackspett rada upp sin affärstext.

 – Kan du ta det på svenska? undrade jag sakligt. Hon ignorerade mig och fortsatte sin högläsning.

–Ursäkta, men jag talar svenska, upprepade jag.

-Jag vet nog att du kan finska, väste damen och bytte sedan lika snabbt tillbaka till sin angenäma berättarröst, med vilken hon fortsatte räkna upp silkesscarfar och sommarhattar som jag kunde få på köpet.
Nästa dag var det en äldre kvinna som ringde. Dagen därpå en ung man som skulle sälja samma tidning.

Jag försöker oftast vara vänlig mot personer som säljer tidningar per telefon, dels för att min syster prövat på det otacksamma yrket och dels för att jag egentligen är ganska trevlig.
Men lönar det sig då att ansöka om ett telemarketing-förbud? Jag skall låta Nalle Puh svara på denna knepgia fråga:

”När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra.”

Nora

En solig seriestrip för en regnig dag.

Dagens strip är rolig för att den grundar sig på verklighet.

En portion Dagens Seriestrip, varsågoda.

Den här var ju roligare än ”Katten Gustaf”, LOL.

Wilma är fem och ett halvt år gammal. Halvan är viktig att komma ihåg. Är man ett höstbarn och de flesta kompisarna börjar fylla 6 år, är det viktigt att poängtera att man är på god väg att bli lika gammal.

När Wilma skall gå och sova vill hon alltid höra en saga.  

– Men inte nån saga som du har skrivit! brukar hon hastigt tillägga.

 –Vad vill du höra då?

 –Nå, vad som helst annat, säger den lilla avkomman från sin säng. 

När Tigerkontoret lästes upp på Wilmas daghem hade tanterna frågat vad Wilma tycker om boken.

-Jag tycker bara om bilderna, svarade min fanclub ärligt och uppriktigt.

Vi har länge haft två barnböcker som behandlar ett ämne som jag inte riktigt förstår mig på, nämligen skit.  Att läsa om kakka i alla dess olika former har aldrig roat mig och inte vår dotter heller, så böckerna har stått i bokhyllan och samlat damm.

Men nu har vi kommit till åldern då bajs går hem i alla former.

–Vad äter små monster? frågar den lilla flickan med lysande ögon.

 –Flugor, säger hennes mamma.  Flickan på soffan fnissar.

 –Vad äter stora monster då? frågar hon och väntar med spänning.

 – De äter kakka, säger mamman.  Flickan vrider sig av skratt, får andnöd och tänker svälja sin pastill.

Så nu kan jag bara hoppas att det kommer en specifik ålder då barn uppskattar sådant som är skrivet av deras föräldrar.

Nora

Om du befinner dig i Göteborgstrakten och febrigt undrar var du kunde se ett äkta Kasper Strömman -original har jag goda nyheter till dig: Galleri Oro på Karljohansgatan har just nu en uställning där jag medverkar. Nytt nordiskt arkiv presenterar ”ung, nordisk konst med fokus på berättande” där du kan se ”rikligt och noga komponerat utbud av personliga skildringar, sekvenser och ögonblicksbilder”. Och så mina teckningar, förstås.

Lördagen den 12. juni blir det dessutom Zine Symposium på Galleri Oro, så det vore dåraktigt att inte titta in om du är i trakten!

Idag är det min födelsedag! Det skall vi fira med en tigerstrip.

Det har kommit en läsarfråga! Hurra! Pia undrar följande:

”Sitter och undrar om ni jobbat på kontor, vilka kontor det är i såfall och vad era
kolleger kan tänkas tänka om serierna och Tigerkontoret? Man kan ju inte hitta på allt
detta utan research i riktiga världen?”

Eftersom jag faktiskt råkar jobba på ett kontor i Kajsaniemi frågade jag direkt min kära kollega Gita vad hon tycker om Tigerkontoret. Hennes svar var oerhört diplomatiskt:

”Jag tycker att boken Tigerkontoret med humor och fantasi berättar vad som händer på kontoret under arbetsdagen. Dessutom tycker jag att boken lämpar sig för alla åldrar inte enbart till barn! En mycket trevlig bok.” – Gita

Det bästa med kontorsjobb är de lojala arbetskompisarna.

Nora

Idag fyller min bror 36 år och dagen till ära skall jag endast tala om hans goda sidor.

…

Alltså plötsligt hittar jag inte på något att skriva om…

Nej, skämt å sido. Kasper har alltid varit en god bror. Han hämtade mig ofta från eftis som fanns bredvid stripklubben och förde mig till pianolektionen. Kasper klädde ut sig till påskhäxa ännu som 14-åring och gjorde mig sällskap på trullfärderna och så byggde han en koja i trädet och donerade mig nedersta våningen. Så där, visst fanns det flera fina minnen. 3 stycken.

Hoppas det kommer många fler! Gratulationer till min favoritbror!

Nora

Jag var 8 år när jag gjorde min första serie. Min bror satt i sitt rum och var koncentrerad. Jag kom in i hans rum och försökte se vad han höll på med. Han fräste och frustade och försökte gömma undan sitt alster. Jag duckade, stod på tå och hoppade till höger och vänster för att se en glimt av vad som hände. Ett rutfält! Och namnet Nisse Grankvist i rubriken!

Jag gick in på mitt rum och började apa efter min bror. Ett rutfält och en saga om Nisse Grankvist. Min Nisse gick och köpte sig en hamster som i ett senare skede blev överkörd. Nisses granne råkade bli ögonvittne till händelsen och sade sedan till Nisse:  ”Nu har du förstört allt!” Så var sagan slut.

Med strålande ögon visade jag upp min serie för Kasper.
–Hahaa, den har ju inga bilder! utropade min kära bror och skrattade rått på. Jag var förtvivlad. Ingen hade sagt att en serie skulle innehålla bilder. Våra föräldrar hade dock ett mera pedagogiskt förhållningssätt till situationen och ramade in serien. Och än idag hänger serien på väggen hos min faster.

Efter incidenten lämnade jag serietecknandet åt min bror. Och jag tycker han är ganska bra på det.

Nora

Dagens roliga seriestrip har landat.

Det roliga med den här stripen är att ingen verkar få någonting gjort på kontoret.

Dagens tigerstrip, var sä goda:

Så här är det: min syster har skrivit en barnbok som jag illustrerat. Den heter Tigerkontoret och är utgiven av Söderströms; det är därför vi bloggar denna månad.

De flesta mänskor hade varit nöjda med detta. Gett sig själv en rejäl ryggdunk. Vänt på sidan och börjat ett nytt kapitel, som man gör i bokbranschen.

Dock inte jag. Jag ville ännu dröja vid våra tigrar – utveckla dem lite. Därför har jag för denna blogg ritat ett  dussin exklusiva Tigerstrips som utspelar sig på samma kontor som i boken – som en liten spin-off serie liksom.

Jag tycks inte få nog av dessa randiga djur.

Kasper

Jag tycker att bloggar är väldigt personliga. De är privata dagböcker som man frivilligt delar med resten av världen.

Jag läste min dagbok från åren 1986-1987. Då var jag alltså 6 och 7 år gammal. Under dessa år hände det inte så mycket. 1986 klippte pappa gräset på stugan och råkade klippa ner potatisplantorna. Eller han råkade inte. Han trodde de var ogräs och tog sats för att få ner de färdiga plantorna. "Då blev mamma ari och nu far vi inte hem för att pappa är ari för att mamma är ari." Resten av året hände det ingenting.

1987 var däremot ett otroligt händelserikt år. "Tim svor tre gånger" har jag skrivit med stora bokstäver. Min storebror heter egentligen något annat, men jag använder pseudonym i detta fall. Det kan ju hända att min mamma läser inlägget.

Min bror var ett återkommande fenomen i min dagbok. ”Kasper knuffade mig och sen bråkade vi”. De flesta andra inläggen handlade om andra pojkar. Med några månaders mellanrum bytte de ensidiga och hemliga förälskelserna.

Om den dagboken idag skulle vara öppen för resten av världen att läsa, skulle den inte intressera en själ. Eller kanske stridskumpanen. För min bror läste dagboken i smyg. Hur vet jag att han läste min dagbok? Han kunde inte låta bli att kommentera. När jag var tolv år gammal hade jag tydligen en existentiell kris och visste inte ifall jag skall vara med Jan eller Peter på rasten. ”BESTÄM DEJ.” hade min bror skrivit med röd penna.

Då var jag chockad över hans klotter. Men idag vill alla ha så många kommentarer som möjligt på sina dagboksinlägg. Kommentarer tyder på läsare och läsare på ett intressant liv. Men vad hände med ordspråket: ”It’s the good girls who keep diaries; the bad girls never have the time”? Idag är alla uppkopplade var än de rör sig och ”de stygga” flickorna sitter plikttroget och skriver ner allt som händer dygnet runt.

Unga gör det. Gamla gör det. Både flickor och pojkar gör det. Att skriva dagbok är mer populärt än någonsin.

Denna månad gör jag det. Tillsammans med min svärande bror.

Nora