
Låt mig berätta om min tid som hydrobiolog i Tanzania.
Allt började som det brukar; mina studier på universitetet i Helsingfors rullade inte riktigt på som de borde ha gjort, och största delen av min tid gick åt till att sitta på Unicafe på Berggatan. Nu skall jag tillägga att de inte ens säljer öl på Unicafe och de bara är öppna lunchtid 10.30-14.00, men det hindrade inte mig att sitta där och sörpla på ljummet och blaskigt, men alltid ekologiskt odlat kaffe. Utanför snöade det mest hela tiden, eller så kändes det. Framtiden såg blek ut.
Med detta som bakgrund förstår ni säkert hur jag varmt välkomnade min professors förslag om att studera maneter i sjön Tanganykia i Tanzania i fyra månader. Sjön är världens nästdjupaste, och där hittar man många ännu för mänskan oupptäckta djurarter – vilket såklart inte alls hjälpte mig tygla min ivrighet. En vecka senare hittade jag mig själv med en ananas i hand på ett härbärge i Dar-Es-Salaam.
Men hur ta sig till sjön Tanganykia? Nu bör det sägas att resa i Afrika inte alls är som att spela Afrikas stjärna. Resor kan ta dagar, och vägarna är inget att tala om. ”Hjulspår” vore närmare sanningen. Det tog en tid, men snart lyckades trots det jag och mitt team att ta oss ut till sjön. Och vet ni vad? Inom en timme hade jag hittat en ny manetart som jag kallade ”Stromman”. Kul att ha en manet uppkallad efter sig eller hur? Jag hade alltid tänkt mig att om jag någonsin skulle ha nånting uppkallat efter mig skulle det vara en korv eller kanske ägg uppvispat med persilja eller nåt sånt, men nu fick det bli en manet. Maneten Stromman är förresten utrotningshotad.
Men varför bara prata om arbete? Livet i Dar-Es-Salaam var ju så mycket annat också; umgänge med finska biståndsarbetare, fester i trädgårdar med kulörta lyktor och iskalla gintonics på luftkonditionerade jazzklubbar befolkade av stadens européer. I själva verket började jag distansiera mig mer och mer från det vetenskapliga arbetet och föll offer för vad denna magiska kontinent hade att erbjuda. Visst, det var inte enkelt att leva mitt i all den fattigdom som Tanzania hade att erbjuda, men man vänjer sig. Visste ni att det produceras riktigt bra viner nära Victoria-sjön?
Efter ett tag blev jag muslim. Detta innebar att jag snart också hade fyra fruar – det hör liksom till – och en hel skara med barn vars antal jag inte ens orkade hålla reda på. Kunde det vara tolv – vem räknar? Jag blev till och med utnämnd hövding i min andra frus Nagonas hemby i något skede. Det kunde man ju aldrig ha trott för åtta år sen på Berggatans Unicafé?
Men något fattades.
Nu skall det sägas att jag inte är sentimentalt lagd till sinnet. ”Pragmatisk” vore antagligen den allra bästa definitionen. Men trots det fann jag mig själv allt oftare stirra ut över sjön Tanganykia, längtande. Men längtande efter vad? Jag har inte mycket övers för sill och potatis, bastubad i sommarnatt eller friluftsvandring i skog och mark. Sådant hör det arktiska vegetationsbältet till, och detta hade jag ju medvetet bytt bort mot mitt hedonistiska forskarliv – ja, som en maneternas konung i fjärran land.
Nej, jag saknade fiskpinnar.
Jag vet att denna maträtt inte betraktas som en delikatess av de flesta. Ändå blev jag som besatt av att få den perfekta fiskpinnen. Min hushållerska Agatha fick i veckotal försöka sig fram för att tillverka mig denna delikatess i sitt kök. Barracuda – för kornigt. Svärdfisk – för köttigt. Neontetra – för liten. Mulle, långtunga, sardinella, bläckfisk, sötvattensanjovis... ingenting fungerade. I något skede var jag så desperat att jag till och med prövade att panera maneten Stromman, vilket såklart var direkt idiotiskt, utrotningshotad som den är. Det var dömt att misslyckas, och den kvällen grät jag för första gången.
Ni som kan era fiskpinnar vet ju nu att en fiskpinne skall vara gjord av torsk, men allra helst av kolja. Panerad såklart, och stekt gyllenbrun på båda sidor. Tänk er då att ni sitter i kvävande värme och får avnjuta en riktigt god fiskpinne direkt från frysen, ostekt, möjligtvis med en bit citron. Bara att knapra på. Iskall skall den vara.
Riktigt, riktigt iskall.
Detta kunde jag drömma om i veckotal medan Agatha svettades på stadens fiskmarknader sökandes efter fisken med den perfekta konsistenten. Och så kom det sig att jag flyttade tillbaka till Finland, där fiskpinnar inte uppskattas, men finns tillgängliga i varje butik land och rike runt.
Och ni kan banne mig vara säkra på att jag suger på en fiskpinne då jag skriver detta.
Kasper