Jag minns att Johan Wrede – professor i svensk litteratur och min företrädare – för kanske tre decennier sen berättade hur han gick in i lanthandeln i Barösund och frågade efter Fazers Blå. Svaret lydde: ”Nej, den har vi slutat upp med att ta in. Det var så mycket besvär med den för den sålde slut hela tiden.”

Man misstänker att lanthandeln i Barösund kanske inte klarat sig lika bra som Fazers Blå.

En annan sak är sen att jag själv egentligen aldrig äter mjölkchoklad. Min glädje över Fazer Blås fortsatta framgångar har helt och hållet att göra med mitt behov av kontinuitet och oföränderlighet. Man kan kanske säga att min glädje hör min ålder till.

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore (2011)
http://youtu.be/Adzywe9xeIU

Har dagen D till ära också tagit mig en halvtimme för att känna efter var jag står just nu. Listan omfattar allt från "lättnad över att inte ha gjort juridiska misstag och andra formfel (hoppas jag!)" till "förväntan inför att få jobba vidare med duktiga, nya och bekanta människor". Förväntan är inte längre bara en intellektuell insikt om möjligheterna att skapa något som står på stabilare grund än tidigare, utan en känsla som håller på att slå rot i hela kroppen.

I dag har jag jobbat med diverse avtal, varit på riktig lunch igen, på möte på Kyrkostyrelsen (jag hör inte till kyrkan men en kollega utnämnde mig till "konsult för Jesus" när hon hörde att jag sitter i Kyrkostyrelsens kommunikationsutskott som leds av ärkebiskopen), och börjat gå igenom de närmare 30 ansökningar som kommit in med anledning av att vi söker försäljningsdirektör. Det är en fin signal, att så många på den kommersiella sidan vill vara med och sprida våra produkter tiill allt flera målgrupper. Det har de potential för.

Tog nyss del av recensionen av Michel Ekmans självbiografiska essäer.  ”Jag läste den och blev en annan” skriver Ekman uppenbarligen om sin upplevelse av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet och nu känner jag mig en smula fattig eftersom jag inte kan erinra mig en enda bok som gjort så starkt intryck på mig.

Krig och fred, brukar jag svara när nån frågar mig vad min viktigaste läsupplevelse varit.   

Av nån anledning blir jag alltid smått plågad av frågan.  Och förövrigt är det i första hand rikssvenska taxichaufförer som frågar, efter att ha inhämtat att jag är litteraturvetare.

Men Miki Ekman läste Krig och fred när hans far låg döende i cancer, jag läste den några vackra sommarveckor i Ekenäs. När min mor låg döende i cancer läste jag Agnes von Krusenstjernas Fattigadel. Det var en egendomlig läsning just då för den handlar om ett modershat som är nästan lika intensivt (och lång bättre gestaltat rent litterärt) än Felicia Feldts.

Det var en tröst att tänka att jag trots allt hade en mor jag kunnat älska.

Annars har jag genom åren ihärdigt samlat på uttalanden om vad skönlitteraturen förmår.  Just nu är det några ord av den amerikanske radiojournalisten Edward P Morgan som känns mer träffande än något annat jag sett, kanske framförallt därför att det inte rymmer något uppbygglighetsperspektiv: ”En bok,” skriver han,  ”är en plats där man kan undersöka en bräcklig tanke utan att ha sönder den eller utforska en explosiv tanke utan att behöva frukta att den ska brinna av i ansiktet på en.”

Litteraturen som ett laboratorium alltså där man kan få testa nya tankar, sådana som ännu inte är färdigt tänkta och vars konsekvenser man ännu inte kan överblicka.

Litteraturen inte som moraliskt projekt utan som en gemensam frizon för författare och läsare.

Och:

Miki Ekmans bok måtte vara bra, annars skulle inte blotta recensionen kunna väcka så mycket associatoner.

Det här är ju inte ödemarken, det här är Tölö och inom en hundra meters radie finns det ju hur många möjligheter som helst att köpa glass.

Tyst kunskap – eller förtrogenhetskunskap som det också heter - har jag hållit på och läst om på sistone, detta i samband med att sakkunniguppdrag. Häromdagen läste jag om hur Steve Jobs i början av åttiotalet utvecklade Mac-en. Han tänkte sig den som i någon mening analog med telefonen, trådtelefonen alltså, och då hade han lagt märke till att många hade sin telefon stående på en telefonkatalog. Utifrån den iakttagelsen kom han på att Mac’en gärna kunde ha samma format som en telefonkatalog. I går läste jag om en forskargrupp som ställt sig frågan hur de kunde förbättra integrationen av växthusodlares erfarenhetsbaserade kunskap med den moderna teknologi som idag används i växthus. Forskarna hade lagt märke till att odlare ibland stänger av avancerade datorbaserade kontrollsystem för vattentillförsel till krukväxter och att de i sådana situationer förlitar sig på sina egna sinnen. Odlarna brukar ta krukan mellan tummen och pekfingret- forskarna kallade detta för ’guldgreppet’ – och väger den i handen. På basis av detta test bestämmer de sedan behov av vattentillförsel.

På många områden, inom många yrken, finns det ’guldgrepp’. Och det är inte alltid så att de som utför dem ens är medvetna om vad de faktiskt vet och kan.

Före det hade jag rusat som en tätting i olika fusionsärenden, efter det rusade jag som en tätting i andra fusionsärenden, och började packa upp mina grejer på Bulevarden 7. Men i en och en halv timme satt jag alltså till bords, och tro det eller ej, men världen gick inte under: Flyttkarlarna fortsatta att baxa bord, lådor och skåp, mina underbara kolleger fortsatte att lösa problemen vartefter de dök upp!

Kontoret på Georgsgatan 29 tömdes i går, i dag och i morgon flyttas Schildts möbler från G18. Just nu är inte alla hyllor som ska sluka innehållet ur alla flyttlådor uppmonterade på Bulevarden 7, så det är förfärligt trångt. Det kommer att ta tid innan alla saker har hittat sina rätta platser och vi fått våra nya system att fungera. Men ljuset flödar in genom de generösa fönstren.

I morgon är vi Schildts & Söderströms, juridiskt och fysiskt. Organisatoriskt och mentalt; det kommer att ta lite längre tid.

Det tänkta årtalet för demonstrationen är 2017.

Räknat från 2005 har mer än halva tiden gått.

Intressant var också det jag igår hörde av en god vän, nämligen att Stefan Wallin när resultatet av senaste riksdagsval blivit klart först åkte iväg till samlingspartiets valvaka för att gratulera Katainen och först därpå infann sig på SFPs.

En helt annan sak:

Efter att jag igår skrivit om Ina Harlid, den polsk-svenska judinnan som absolut inte ville skriva sin livshistoria, kom jag plötsligt ihåg ett motsatt fall,  en dam jag häromdagen träffade vid kaffet på Östanlid i Jakobstad. Hon kom fram till mig och sa att hon hade en så intressant livshistoria och att hon nu undrade om hon inte kunde komma till Helsingfors och tillbringa ett par dar tillsammans med mig och berätta alltsammans för mig så att jag sen kunde skriva en bok om henne. Jag sa att jag nog inte riktigt hade tid. Jag sa att jag tyckte hon skulle försöka skriva själv. Jag sa att hon kanske kunde hitta nån på närmare håll som kunde skriva åt henne. Hon bara skakade på huvudet och sa: ”I så fall blir min historia nog aldrig skriven.”

Det kan inte hjälpas, hon gav mig dåligt samvete.

En på allt sätt värdig dag.

Annars:

Märker ni att ljuset börjat komma tillbaka? Morgnarna är fortfarande mörka men eftermiddagarna har blivit påtagligt ljusare. Jag intalar mig att det är ett vårligt ljus.

Just nu är  det förstås ett problem att de åsikter som kommit fram i De äldres råd riskerar att få en och annan att aktivt välkomna åldersdiskriminering.

Har fortsatt att fundera på ämnet förlåtelse och försoning.  Under rubriken ”Förlåta kan jag inte, bara låta bli att tänka” intervjuade Svenska Dagbladet  för några veckor sen Ina Harlid, 89 år, polsk judinn som överlevde koncentrationslägren Bergen Belsen och Ravensbrück och kom till Sverige 1945. Hon vill inte berätta sin historia trots att barn, barnbarn och barnbarn bett henne: ”Jag har sett människor älta och älta och de blir aldrig lyckliga. Jag har min överlevnad att tänka på.”

Hon har ett motto; ”det går över”. De orden står ingraverade i en ring hon fick av sin far innan kriget bröt ut:

”Båda lycka och sorg går över. Det är bra att tänka på för att inte drabbas av högmod när man är lycklig och för att känna tröst när allt är svårt. Det går över.”

Jag vill inte drabbas av högmod. Men jag vill inte heller att det ska gå över.

Denna  kalla vecka tappade jag mina handskar – båda två på en och samma dag. Man kunde tro att det skulle kräva en särskild ansträngning att tappa båda inom några timmar men för mig gick det lekande lätt.  Den som tror att man ingenting gör med en udda handske tycker kanske att jag borde ha varit lättad när jag tappade också den andra men i mitt fall försvinner handskar så ofta att jag utan större problem brukar kunna kombinera två udda till ett par.

Men om handskar försvinner så ofta som de gör i mitt fall är det full möjligt att ha två udda handskar liggande. Så var det nu och den ena var för högra handen och den andra för vänstra. Det var i själva verket den minsta av skillnaderna mellan dem men vadå, det är bara att lära sig att aldrig visa mer än en hand i taget.

Förresten:
Också till resonemanget om gårdagens kvällstidningslöp finns det ett och annat att tillägga.

Vad är det meningen att vi ska tänka när vi läser att Antonio åkt på snabbsemester med sin mamma? Att han inte klarat trycket? Att Haavisto vill ha honom ur vägen?

Att han inte är mogen, vuxen?

Under alla omständigheter är rubriken djupt försåtlig.

Niinistös besked att Jenni förändrat hans liv bekräftar däremot den traditionella romantiska myten. Jag frågar L om jag har förändrat hans liv men kan ju själv genast se ett och annat svar: vi har länge skämtat om att det är tack vare mig han har boendeparkering i Tölö.

Låt mig därför tillägga att jag tycker den norske poeten har rätt. Vi talar oändligt mycket om känslor i dag men ändå är det som om vi inte tar känslor ordentlig på allvar. Eller som om vi förväntar oss att allas våra känslor ska följa ett givet terapeutiskt schema. Bra länge har jag retat mig på den säkert i och för sig förträffliga psykiatern Elisabeth Kübler Ross som låter förstå att vi ska göra oss redo att dö genom på förhand givna stadier, nämligen förnekelse, vrede, förhandling, depression och så till slut acceptans.

Nåja, det är ju inte acceptansen som är slutet.

Det är faktiskt döden.

Den har många dimensioner, den debatt som Felicia Feldts mammahatande bok har utlöst. En dimension gäller frågan huruvida vi verkligen alltid måste försonas.

Feldt själv har sagt: ”Jag har försökt. Men jag kan inte. Och egentligen vill jag väl inte heller. Jag har rätt till mitt hat. Och jag har tänkt försvara min rätt att inte försonas. Så länge jag vill.”

Niels Fredrik Dahl, norsk diktare, försvarar henne i en artikel i Aftenposten: ”Vi lever med en mentalitet och i en tid då man inte kan försonas fort nog. I vilken allt annat än mild, hanterlig sorg anses vara en reaktionär omväg, ett mänskligt tillkortakommande. Man har inte rätt att vara rasande, man har inte rätt att tänka på hämnd, man har inte rätt att skrika.”

Kortet är ett fotografi av trappan i riksdagshuset. Det är fritt fram att fråga sig om trappan går upp eller ner.

I ett par dagar har jag funderat på vad jag ska svara. Jag tackar henne helt enkelt för hennes generositet. Mitt kort är en 1800-tals akvarell av en sidensvans och jag har köpt det på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.

Av dagens Husis att döma är det inte längre Haavistos homosexualitet som diskussionen ska handla om utan diskussionen ska snarare handla om diskussionen om Haavistos homosexualitet.

Hellre skulle man ju vilja höra om Haavistos alldeles utomordentliga kvalifikationer för presidentrollen.

På Ilta-Sanomats löp ser man förövrigt både presidentkandidaterna med sina partners. För Niinistös del återges ett citat: ”Jenni har förändrat mitt liv.” För Haavistos del inhämtar vi att Antonio åkt iväg på en snabbsemester med sin mamma.

Vilka slutsatser ska läsarna dra av dehär upplysningarna? Det enda tydliga är att Niinistö får mera utrymme.

Jag tänker på Paavo Lipponen som vi råkade se i går morse när han var på promenad här i Tölö med sin hund – en liten en, närmast av Tin Tin-typ.  Hunden tog mycket god tid på sig och tvingade sin husse att göra detsamma. Jag vill gärna tro att Lipponen tyckte det var skönt att ha god tid.

Minglet i samband med Blf-utgivningen i går var smått mödosamt.

En dam jag känner ytterst flyktigt ställde sig framför mig, tog sedan ett steg framåt och sa: ”Det har hänt saker i ditt liv. Nu får du berätta!”

En herre sa: ”Merete är visst ute på nya äventyr.”

Håkan Andersson – före detta SLS-ordförande – kramade däremot om mig och sa: ”Pensionerade professorer från Åbo Akademi ska man ta vara på.” Det tyckte jag var riktigt fint. Men från damen flydde jag.

Det var just på Finska litteratursällskapet jag blev påmind - närmare bestämt i samband med en konferens om 1800-talet och det moderna där jag höll ett föredrag om Fredrika Runeberg och Topelius. Fast egentligen var mitt huvudtema att visa hur vi alla är barn av mer än en tid: själv har jag gärna betonat att jag är nittonhundratalsmänniska och idag argumenterade jag för att jag i någon mening rentav hör artonhundratalet till, djupt präglad som jag ändå är av den kvinnouppfostran som Topelius representerar – bland annat genom de där raderna som alla flickor i min generation fick i sina poesialbum: ”Var glad som sparfven kvittrar/också en mulen dag/ondt lynne allt förbittrar/bltt glädjen ger behag.”

Det var nog inte minst kravet att ständigt vara glad som gjorde Fredrika Runeberg sur – eller åtminstone passivt aggressiv.

Men denna fredag har jag ingalunda behövt nöja mig med ett enda litteratursällskap, för på eftermiddagen stod SLS i tur. Där firades nämligen utgivningen av tredje och fjärde delen av Biografiskt lexikon för Finland – de delar som täcker självständighetstiden -  och därmed måtte det vara bäddat för en stor och indignerad diskussion om vilka av republikens män och kvinnor som orättvist blivit bortglömda. Huvudredaktören påpekade att man i princip dragit en gräns vid 1960 och bara tagit med en enda person som är född senare, nämligen Linus Torvalds av årgång  1969.

Frågan är om inte Linus Torvalds är en tjugohundratalsmänniska?

Första april 2008. Solen skiner, det droppar från taken och jag känner mig som ett yrt aprilskämt när jag kommer in på förlaget. Efter att hela mitt vuxna liv (24 år!) ha arbetat på en och samma arbetsplats (Hbl) har jag vågat steget till något nytt. Även om arbetsplatsen fysiskt ligger i samma kvarter och branschen fortfarande handlar om att förlägga och sälja text och bild är jag omtumlad: så många nya människor, sammanhang, arbetsuppgifter.

Det har varit fyra givande år för mig på Söderströms. Arbetsmiljön har varit helt fantastisk med kunniga människor som brinner för sitt uppdrag, samtidigt som det finns ett sunt förhållningssätt till ekonomiska realiteter. Författarna och alla andra medarbetare och samarbetsparter utanför huset har samma drivkraft, samma vilja att skapa mening och dela sin insikt med andra.

Just nu, just här i det tomma rummet, sörjer jag att den här konstellationen nu rubbas radikalt. Nostalgi och tacksamhet och en saknad efter det som varit; strunt samma att det låter ömkligt, jag vet ju att nästa vecka, när vi börjar arbeta tillsammans på Bulevarden, kommer nya känslor, ny energi att börja skuffa undan vemodet.

Men nu tänker jag försjunka i de här känslorna. Så om någon av er råkar träffa mig på utbildningsmässan Educa i morgon lördag och jag ser lite beklämd ut, så vet ni varför.

Trots att hon egentligen var sjukledig.

Nog är det till att kunna få hjälp av sitt förlag!

Så nu var det stan som gällde – närmare bestämt receptionen på SAS Radisson – och intervjuaren var hur trevlig som helst, i synnerhet som hon var mera inställd på att diskutera vänskap än kärlek. Hon talade finska, jag svenska och samtalet kändes faktiskt alldeles naturligt. Men när vi efter en dryg timme var klara – när jag trodde att vi var klara – sa hon. ”Och så är det fotograferingen. Fotografen  räknar förstås med att komma hem till er på Fänrik Ståls gata.”

För flickor nämligen.

Det tål att tänka på.

Annars ska jag om några timmar iväg till Folkhälsan och tala om kultur och hälsa. Jag tänker säga att jag inte gillar att kultur instrumentaliseras.Nyttotänkandet är visserligen inte nytt. Redan under renässansen ansåg italienaren Battista Guarino att man skulle läsa, högt inte bara för att det gjorde förståelsen nytta utan också för att det var hälsosamt, det vill säga underlättade matsmältningen ty det ”höjer värmen och förtunnar blodet, rensar alla vener och öppnar artärerna och tillåter ingen onödig fuktighet att stå orörlig i de kärl som tar in och smälter maten.”

Men idag är det värre. Man talar om att stresshormonerna minskar när man sjunger i kör och att äldre människor som får se på vackra tavlor behöver mindre laxermedel. Man säger också att människor som besöker konstmuséer är friskare än de som inte gör det.

Skulle det där sistnämnda kunna ha att göra med att man faktiskt behöver vara ganska frisk för att klara av att besöka konstmuséer?

(Jo, jag är tillbaka i Helsingfors och glad att vara tillbaka, mycket glad.)

På Swagatam var det nepalesisk familjefest och två barn, en pojke och en flicka i fyra-femårsåldern sprang runt och runt, än i bredd, än jagande varandra, ibland kiiknande av skratt.

"Skulle du vilja vara i dendär åldern igen?" frågade jag.

"Det kan hända att det ser roligare ut än det är" svarade L.

Jag nickade, jag kom ihåg dendär upphetsningen, jag kunde nästan känna den i kroppen, men jag kom också ihåg hur den ofta gick överstyr, slutade i gråt.

Eller - och framförallt - hur den  avbröts av någon vuxen, tvärt och bestämt: "Inte så uppspelt, hör du nu, inte så uppspelt"

I min barndom var det lika illa att vara uppspelt som att vara vild.

Just nu räcker dygnets timmar inte till för allt som ska göras och föras vidare, helst igår. Praktiska frågor blandas med juridik och ekonomi. Det är kontrollerat(?) kaos, sorgligt och förväntansfullt på en gång. Men framför allt oerhört spännande!

Nu har jag nämligen – och det är ingalunda första gången – per e-post fått en rad frågor från en flicka på nian, närmare bestämt tretton stycken, nämligen

1. Har du alltid varit intresserad av böcker och av att skriva?
2. Var bor du idag?
3. Vad har du för intressen förutom författandet?
4. Varifrån får du inspiration till skrivandet?
5. Är du gift och har du barn?
6. Skriver du nån bok just nu?
7. Vad har du för planer för framtiden?
8. Vad har du för yrke?
9. Vilken bok tycker du att du lyckats bäst med? Varför?
10. Hur gammal var du när du skrev din första bok?
11. Vad börjar en bra dag med?
12. Vad skulle du göra om du inte var författare?
13. Såg att du hade en föreläsning om pensionärer. Har du ofta föreläsningar och vad tycker du om att ha föreläsningar?

Man kan säga mycket om de här frågorna. Man kan säga att de är en salig blandning och att det är svårt att förstå sig på ordningsföljden. Man kan säga att några av dem är lätta att hitta svar på i uppslagsverk eller genom att googla. Man kan säga att några av dem skulle ta lång tid att besvara på ett meningsfullt sätt. Man kan säga att några av dem kanske inte alls går att besvara på ett meningsfullt sätt.

Jag undrar om eleverna hittar på frågorna själva eller om det är en lärare som serverat dem. I båda fallen är det lika illa. Nej, förresten: det är värre om det är läraren som hittat på dem för det tyder ju på att läraren överhuvudtaget inte tänkt till. Jag är nämligen ingalunda mer pretentiös  än att jag gärna skulle ta mig tid att mejla lite fram och tillbaka med skolelever – ganska många skolelever -  om jag kunde se att de hade fått en pedagogiskt välgenomtänkt uppgift.  Men som det nu ser ut kan jag inte se att de lär sig något alls.

Vad jag svarade just den här flickan?

Jag svarade det som jag tycker hennes lärare borde ha lärt henne:

Att det för författare är roligare – och artigare – om den som vill intervjua en först själv har tagit fram lite uppgifter om en och jag berättade hur man gör.

Och att det dessutom är bra om en del av frågorna handlar om den bok man har läst.

Boken?

Ja, jag kan inte tro att hon fått nån hjälp med sitt bokval heller:

Hon hade läst - eller skulle läsa? - min roman Den okända sällskapsresenären från 1987. Den boken skulle jag aldrig rekommendera för någon människa, allra minst en tonårsflicka. Jag skulle inte orka läsa om den själv.