Efter morgonens undervisning gick jag via Anttila och köpte Bruce Springsteens nya skiva, Working on a Dream, som dubbel-lp. När jag lyssnade på den i hörlurarna nu i kväll blev det åter en gång en påminnelse om hur levande ljudet är på välpressade vinyler. Det är härligt det där bruset när man släpper ner pickupen i skivspåret: ens förväntan byggs upp - och så, efter några sekunder, kommer musiken, med den där varma, omedelbara tonen som saknas på cd-skivor.

Jag är äldre än jag var 1980 och det är också Springsteen. Hans nya låtar är mer än hyfsade men inte lika minnesvärda som de tidiga - det är ju bara så. Ändå var denna spisarstund lite av en flashback till den där dagen när jag kom hem med The River och spelade igenom hela dubbeln samtidigt som jag lusläste texterna, tittade på bilderna och undersökte alla detaljer på omslaget och i det bifogade häftet. (Vart tog den där speciella koncentrationsförmågan som man hade i ungdomen, det vill säga när det gällde sådana här saker, vägen?)

En fördel med lp-skivor är att man verkligen lyssnar på dem. Det blotta faktum att man måste byta sida med jämna mellanrum gör att hela ens förhållningssätt till musiken blir mera aktivt. (De ultimata formaten när det gäller att aktivera lyssnaren är följaktligen singelskiva, stenkaka och fonografrulle.) Mediet påverkar som bekant vårt lyssnande – ju bekvämare tekniken blir, ju färre skarvar det finns, desto större är risken för att musiken försvinner i bakgrunden, reduceras till ljudkuliss, ja, mer eller mindre glöms bort.