Försummad och förebrående såg den ut, lägenheten på Villagatan, när jag kom hem i går kväll. De två senaste veckorna har jag flängt mellan Uppsala och Helsingfors eftersom jag haft föredrag och undervisning på båda ställena.

Hem, förresten? Jo, men numera reser jag från hem till hem för också Uppsala är i hög grad hemma. Liksom också Ekenäs.  Jag brukar säga att jag har ostkanter som torkar i tre kylskåp.

På Arlanda blev jag kroppsvisiterad i säkerhetskontrollen trots att ingenting pep när jag gick igenom metalldetektorn. Man känner sig verkligen utpekad, misstänkliggjord,  när man blir kroppsvisiterad trots att ingenting pipit. Och vem kunde dagarna efter  terrorattacken 11 september föreställa sig att en konsekvens skulle vara att vi några år senare skulle stå med vår deodorant och vår tandkräm i en liten plastpåse? Vem tror i dag att det räddar liv att vi står med vår deodorant och vår tandkräm i en liten plastpåse? Och det där att man på vissa flygplatser ute i världen förväntas ta av sig skorna tycker jag är direkt oroande därför att det är så fantasilöst och visar i hur hög grad det är terroristerna som bestämmer agendan: en terrorist försökte sig på en skobomb, nu ska vi då alla ta av oss skorna. Medan terroristerna ju i herrans namn måste ha helt andra planer.

På flyget läste jag Svenska Dagbladet och där var det ett par rader jag fastnade för, en replik i en intervju, nämligen: ”Jag skulle inte tycka att det kändes bra att göra minor i form av nallebjörnar.” Den som uttalar sig heter Lena Kaati och är nydisputetad forskare vid svenska Totalförsvarets Forskningsanstalt. Det är själva tonen jag fastnar för, det eftersinnande, liksom prövande: ”Jag skulle inte tycka att det kändes bra.”

Jag har aldrig bloggat förr. Jag kunde underteckna  så - anonymt: ”En som aldrig bloggat förr.” Men jag läser vad Peter Englund skriver om formen. Han menar at den är ”en synnerligen ångestfri skrivform”: ”det går att skriva vad som helst, när som helst och hur långt (eller kort) som helst. Och nästan hur som helst. Och det tycker jag är svåremotståndligt. I synnerhet då jag ser skrivande som en lockande metod för att utforska världen, och det egna jaget.”

Själv är jag ensam. Egentligen tror jag att utforskandet av världen och det egna jaget förutsätter en smula ansträngning. Jag tror också att det redan finns för många som bloggar – fler än som läser.

Nå, nu ska jag börja förbereda dagens undervisning. Som pensionerad professor har jag fått göra tre inhopp in i en kurs i Europas litteratur och tala om Mary Shelleys Frankenstein, Charlotte Brontes Jane Eyre och Flauberts Madame Bovary. Idag är det Madame Bovary och jag inser att jag glömt att den olycksaliga Emma mera tar livet av sig på grund av tilltrasslade affärer än på grund av olycklig kärlek. Jag tror det är Alvarez som i sin bok om självmord, The Savage God, låter förstå att det nästan alltid är de som håller på att gå under ekonomiskt som menar allvar med sina självmordsförsök medan de olyckligt kära försöker rädda sig i sista stund.