Senaste veckoslut flög säkerhetstjänstens helikoptrar lågt
över min Ville-sons hus, rapporterar han mejlledes från Chicagos South Side.
Stadens store son Barack Obama och hans familj hade nämligen kommit hem:
presidenten ville dels bjuda Michelle på Valentine’s Day middag på
favoritkrogen, dels klippa sig hos sin favoritfrisör. Tidigare amerikanska
presidenter har tagit igen sig på nån lantlig ranch, familjen Obamas tillflykt
är i högsta grad urban: South Side rymmer både University of Chicago och svart
slum. Det är på sitt sätt en mycket symbolladdad miljö.

Själv är jag igen i Uppsala – jo, just nu är det snabba
förflyttningar som gäller. I går hade jag andra träffen i min litteraturkurs
för medicinare – eller läkarstudenter, som man säger här. Sjutton stycken är
de, de flesta från nästsista eller sista terminen, lika många killar som
tjejer. Alldeles utomordentligt tacksamt är det att undervisa dem för de är
verkligen sugna på annat än utantillkunskap och tabeller, de vill läsa riktiga
böcker och de är diskussionslystna. ”Det är så roligt att få ha åsikter”, var
det för några år sen en flicka som sa, ”När jag började studera hade jag en
massa åsikter men nu är det så länge sen nån frågade efter mina åsikter att jag
knappt vet om jag har några”. Med studenter som läser litteraturvetenskap
känner man ofta att de är innerligt trötta på att läsa och på att diskutera.

Den här träffen handlade om Solveig von Schoultz’ novell
”Även dina kameler” i samlingen med samma namn från 1965. Det unga paret Kati och
Tommi är i Italien ett år, han är fotograf och har varit glad och stolt över
att ha fått ett stipendium och kunna ta henne med men så visar det sig att hon
mest bara går där i det främmande och längtar hem. Vi diskuterar varför Tommi å
ena sidan till varje pris vill att Kati ska läsa högt sina brev från sin syster
men å andra sidan sedan gör klart att han tycker de är löjliga. Vi diskuterar
svartsjuka. Vi diskuterar hur mycket man egentligen kan dela i ett förhållande
och kommer till att man inte ska försöka dela allt. Jag berättar om det
dagboksskrivande paret som finns i en Doris Lessing-roman: när de gifter sig
får de för sig att de ska läsa varandras dagböcker men snart nog visar det sig
att de var för sig kommer till att det inte längre är roligt att skriva dagbok
och så börjar de – utan att säga något om det – vardera skriva två dagböcker,
en som de visar för varandra, en som de håller för sig själv.

Vi diskuterar om det här kan kallas otrohet. Sen återvänder
vi till Tommi och Kati och undrar bekymrat hur det ska gå för dem.