Först ringer en dam från skatteverket här i Uppsala och säger att de kommit fram till att jag är stadigvarande bosatt här.
”Va?” säger jag förvånat och faktiskt en liten smula förskräckt, ”Jag är stadigvarande bosatt i Finland”.
”Ja, det kan väl tänkas men vi har alltså kommit till att du är stadigvarande bosatt här”, säger damen lugnt.
”Men man kan ju i herrans namn inte vara stadigvarande bosatt på två ställen?”
”Jo, det kan man”, säger damen fortfarande lugnt men också en smula triumferande. ”Skattemässigt kan man det.”
Då inser jag att det bara är att ge sig för det skattemässiga går självklart före sunda förnuftet.

Sen får jag ett mejl från en herre vid något som heter Internationella biblioteket. Eller: i själva verket är det mitt tredje mejl från honom men det första svarade jag aldrig på och det andra snäste jag av. Det första innehöll några enkätfrågor av typen ”Varför är det viktigt att läsa skönlitteratur?” och om det är något jag är trött på att besvara så är det frågor om varför det är viktigt att läsa skönlitteratur. Det andra mejlet lydde: ”Snälla, kan du inte svara. Jag har ju läst Gossen i graven bredvid.” Då svarade jag att det inte var jag utan Katarina Mazetti som skrivit Gossen i graven bredvid. Så då kom nu då detta tredje mejl och där stod: ”Klart att jag visste att det inte var du som skrivit Gossen i graven bredvid.  Jag ville bara att du skulle reagera.”
Jag var övertygad om att han bluffade men det var ju en skicklig bluff så jag svarade faktiskt på hans frågor.

På eftermiddagen var jag på Lidingö bibliotek för att tala om När vi spelade Afrikas stjärna. Efter föredraget kom en dam fram och sa att hon hade läst boken, att hon hade uppfattat att min man hette Lars Gustafsson och att hon hade dragit slutsatsen att det var författaren Lars Gustafsson. När denne Lars Gustafsson tidigare i vinter uppträdde på Akademibokhandeln hade hon följaktligen gått dit med blommor som hon hade tänkt att jag skulle få. När Lars Gustafsson börjat signera gick hon fram till honom och – med ett plötsligt skov av osäkerhet – frågade hon: ”Känner du Merete Mazzarella?”
 ”Nj–a”, hade han svarat och hade i sin tur sett osäker ut.
”Är du gift med henne?” framhärdade damen.
”Nej, verkligen inte.”
Jaha”, hade damen då sagt, ”det var synd för de här blommorna var till henne. Men du kan ju få dom i alla fall.”