Just ingen kan ju stava till det och många kan inte heller
uttala det men här är jag nu i alla fall: på det som nu är Helene Schjerfbecks
gata i Raseborg men förr var Kärrgatan i Ekenäs.

När vi kom för nån timme sen var trappan isig och hal men
när grannarna såg att vi stod och såg sådär urbant handfallna ut inför livets
realiteter så kom en med en sprutkanna med kokande vatten och en annan med
salt.

Det kändes mycket bra.

Av alla mina tre hem är det numera utan vidare Kärris-
lägenheten - ja, vi kommer helt klart att säga så länge till - som känns mest
hemlik.

”Jag är som bäst på landet”, meddelade min mors
telefonsvarare sommaren lång.

Att det var en finlandism tänkte jag aldrig på då, däremot
sa jag ibland åt henne att jag inte förstod att hon vågade låta telefonsvararen
meddela det och då svarade hon: ”Men det är ju bekvämast för alla parter om
inbrottstjuvarna kommer medan jag är borta.” Och så tillade hon: ”Och det är
verkligen på landet jag är som bäst.”

Hon dog på landet och under veckorna som följde ringde jag
till henne ibland, bara för att höra den där meningen.

Själv brukar jag tänka att jag är som bäst i Ekenäs. Det
tänker jag var än jag är.

Det är bra att veta var man är som bäst.

Men när jag sätter på min e-post tränger en annan verklighet
på. En god vän i Danmark skriver om en bekant, en man i trettiofemårsåldern,
mitt uppe i en karriär som försäljare för ett internationellt storföretag, som
plötsligt fick en blodpropp i ögat. Han klarade sig, men det som gjorde min
goda vän upprörd var att doktorn hade rått honom att inget säga åt sin
arbetsgivare eftersom han i så fall riskerade att bli av med jobbet. Men är det
moderna arbetslivet verkligen så beskaffat att man efter en blodpropp ska välja
att genast sätta sig på interkontinentala flyg?

För att slippa bli arbetslös?