En riktigt otrevlig svärmor som hänsynslöst lämnar ut sin svärdotter är ju vad jag stämplades som med Afrikas stjärna. Nu med Ingen, saknad, ingen sorg finns det i stället de som - till min stora häpnad - vill stämpla mig som ett slags klåfingrig pornograf. En av dem är Gun Winter i en låååång insändare i Vasabladet  (17/2) där hon särskilt ondgör sig över min bild av Topelius förhållande till den finska bondflickan Greta från Kahra. Så fort Susanna på Söderströms skickat mig den svarar jag och svårt är det ju inte. Jag konstaterar att det djärvaste jag i sexuellt avseende hittat på om Topelius är att han skulle ha varit erotiskt fascinerad av ett födelsemärke på sin blivande hustrus vad när hennes kjol en vacker sommarkväll glider upp en aning. Topelius mellanhavanden med Greta är däremot till punkt och pricka hämtade från Topelius ungdomsdagböcker så det är dem Gun Winter ska ta ställning till. Vilket är lätt gjort eftersom de finns publicerade.

Vad Gun Winter däremot reagerar positivt på är ”skildringen av den gamle mannens försök att hävda sin självständighet gentemot sina vårdarinnor” och se den skildringen har jag till stor del hittat på. Men det är ju förstås roligt att GW gillar den.

Att GW förövrigt har för sig att jag är uppvuxen i Danmark gitte jag överhuvudtaget inte reagera på. Däremot funderar jag vidare på hennes fråga: ”Behöver vi arma krakar veta allt om de döda märkesmännen och -kvinnorna? Kan vi inte nöja oss med deras verk?”

Faktum är nog att de allra flesta idag just inget vet om vare sig märkesmännen och -kvinnorna eller deras verk. Ingen saknad, ingen sorg är, tycker jag själv, en kärleksfull bild av Topelius - precis som När vi spelade Afrikas stjärna är en kärleksfull bild av mina barnbarn. Men det är alltså vad jag tycker.