Har självklart funderat en del på bloggandet som halvoffentlighetsform, närmare bestämt på vad det etiskt innebär att mejl åker runt och vill ju därför betona att jag har undvikit att lägga ut annat än sånt som jag har fått tillstånd att lägga ut. Jag tror verkligen att det här är ett sätt att föra en diskussion som dessvärre är svår att föra på annat sätt.
Och alla vi som är berörda av HBL-kulturens utveckling är självklart måna om att hålla en artig ton. (Jag blev starkt berörd när jag gick in på Astrid Thors hemsida för att tacka henne för söndagens föredrag och såg att gästboken är stängd på grund av osakliga inlägg.) I själva verket tycker vi väl att det är Husis som varit oartigt. Monika Faherholm har nu också mejlat Hannu Olkinuora och konstaterar att Tuva Kotsströms kommentar i söndags "publicerades väldigt undanskymt" och att tidningen gott hade kunnat hitta ett mindre klumpigt sätt att avtacka en f d kulturchef som också är "en av nordens prominenta kulturjournalister, essäister, kulturskribenter".
Ja, och så har jag självklart tänkt vidare på salongen som jag skrev om ovan. (Har svårt att föreställa mig vad det innebär att jag  ständigt ska läsas baklänges?) Jag har särskilt tänkt på hur Camilla och Kristina bara blev bättre och bättre när de kom bort från sina stolpar, hur det var själva deras entusiasm som var enstusiasmerande. Vi talade ju om att det inte förväntas finnas en personlig röst i forskningen, men man kunde också ha talat om varför entusiasm lätt uppfattas som naiv?
För kvällens allra sista gäster berättade jag om udda telefonsamtal. I dag kom ytterligare ett - men ganska fint. Det var en dam som utan inledning frågade: "Är du nöjd med att heta Merete?" - "Jodå," svarade jag förvånat. "Jo, för vi tänker lite smått på att döpa vår lilla flicka till Merete och därför ville jag veta hur namnet känns."
Jag försäkrade att det bara känns bra men att Mazzarella är mera problematiskt eftersom en hel del effektiva SPAM-filter rensar bort mina mejl.
Damen försäkrade  förskräckt att hon inte ett ögonblick tänkt sig namnet Mazzarella.
Och till allra sist: jag saknar fåglarna på Ramsholmen i Ekenäs även om det sanningen att säga mest var kråkor som sjöng. Jag har börjat förstå det fina i kråksången, helt enkelt.