I skymningen var  himmeln hög och blå när man tittade på den från femte våningen på Idrottsgatan. Jag var på besök hos en av mina äldsta - till åren äldsta - vänner Kerstin Jansson  och hon sa: "När jag var liten brukade min mamma säga att vi skulle fira skymning. Sen lade hon sig på sin schäslong och jag fick lägga mig bredvid, tätt intill. Hela rummet var blått."
Kerstins mamma dog när hon själv var elva år.
Vi talade om allt mellan himmel och jord och Kerstin berättade: om Rabbe Enckell och Heidi och Oscar Parland och om Sigrid Schauman som under vinterkriget var evakuerad till Monikkala gård liksom Kerstin och hennes syster. Sigrid Schauman var mån om att fråmhålla att det var bror Eugens skinnmössa hon använde.
När jag skulle gå sa Kerstin: "Förr var jag rädd för att bli gammal. Nu är jag inte rädd, jag tycker att jag fortfarande lär mig saker, blir klokare."
Nej, min insändare är fortfarande inte publicerad men idag saknar det all betydelse. I dag är det Göstas begravning.