På väg från Helsingfors till Uppsala - på flygbussen och flyget - glömde jag  i går alla hostande och nysande medpassagerare eftersom jag var fullständigt uppslukad av att manus av Henrik Meinander, en kommande bok om året 1944, skildrat månad för månad ur vardagens och den lilla människans perspektiv lika väl som ur de dramatiska krigshändelsernas och politikernas. Henrik Meinander förmår verkligen gestalta, konstaterar jag förtjust. Så här börjar kapitlet om februari månad:
"Den sovjetiske flygofficeren Vasilij Resjetnikov mindes ännu sex decennier efteråt ett och annat om förberedelserna inför bombardemangen av Helsingfors i februari 1944. Piloterna hade bedrivit kartövningar, som gick ut på att lära sig utantill hur floder, järnvägar och eventuella sjö- samt havsområden var situerade i förhållande till städerna som skulle bombas. När piloterna ansåg sig kunna detta fick de framför sig en icke namngiven stadskarta, som skulle identifieras med hjälp av dess geografiska särdrag. På så sätt kom Resjetnikov och hans kolleger att lära känna bl.a. Tavastehus, Jyväskulä, Helsingfors, Kotka, Kouvola och Åbo i god tid innan de sändes ut för att bomba många av dessa städer."
Det blev inte mindre intressant när jag kom in i mars månad och läste om fredssonderingarna. Här fanns nämligen en parallell till en aktuell språkpolitisk debatt: finlandssvenska fredsivrare misstänkliggjordes och fick höra att de aningslöst förbisåg vad freden skulle kosta deras karelska landsmän.
När ja åkte från Arlanda frågade jag min taxichaufför om hans värsta upplevelse i yrket. Den var när han plockat upp tre flickor mellan tio och tolv som inte hade pengar men försäkrade att den enas mamma skulle betala. När de väl var framme försökte alla tre rymma ifrån betalningen men bara en slapp ut innan chauffören låste dörrarna. Flickan som sluppit försäkrade att hon skulle gå efter pengar men i stället kom hon tillbaka med en flaska som hon slog honom i huvudet med. "Hon var bara elva år," sa han när han berättade om det. "Hon var bara elva, för fan."
Och så har jag fått mejl från Tim Johansson. Han säger att det är privat så jag ska inte lägga ut det eller citera det. Det är synd att det är priva för budskapet är att jag blivit felinformerad, att det finns goda planer för kulturens framtid. Det skulle man ju gärna se på tryck.
Ja, och så det viktigaste av allt: det är Lars' födelsedag. Han fyller åttitvå.