Nej, det här ska inte handla om Husis - inte idag, inte när det är helg.
Jag nöjer mig med att konstatera att det är Dag 6 sen jag skickade mitt öppna brev till Hannu Olkinuora. Viljan till dialog förefaller inte överväldigande.
Men det finns en större värld och det här ska därför handla om pakistanska Muneeza Shamsie som jag var klasskamrat med i min engelska internatskola under femtitalets sista år. Vi representerade det främmande i klassen - hon har i behåll ett brev jag skrev till henne med en teckning: "This is my igloo." Hon fick inte studera men blev ändå litteraturkritiker, specialiserad på Pakistans engelskspråkiga litteratur, och hennes dotter Kamila, jämnårig med min Ville, är en av Pakistans mest kända romanförfattare. Nu skickade Muneeza  - som de senaste åren träget rapporterat om den dystra utvecklingen i sitt hemland - en länk till en artikel i The Guardian som Kamila skrivit och som handlar om cricket. I sorg över attacken i Lahore som så när hade kostat hela Sri Lankas cricket lag deras liv skriver hon om en helt annan cricket match, den som spelades i Karachi i mars 2004 mellan Pakistan och Indien. Indien vann - eller, konstaterades det då och konstaterar Kamila Shamsie nu - själva spelet vann för pakistanerna hurrade ändå.
För Shamsie och otaliga andra pakistanier representerade den matchen ett hopp som nu gått förlorat, den representerade pakistanierns dröm om fred och samförstånd.