Nu har jag lärt mig om följsamma ögonrörelser. I går fikade jag - ja, det händer faktiskt numera att jag tar detta hemska f-ord  i min mun - med Katarina Strand Brodd som är neonatalog, alltså specialist på nyfödda barn, och på  gamla Ofvandahls som jag älskar för att det är så osvenskt nerslitet berättade hon om sin forskning. Det är så att det som kallas följsamma ögonrörelser normalt utvecklas med explosionsartad fart hos spädbarn mellan fyra och sexton veckor men hos för tidigt födda barn är just den här utvecklingen mycket långsammare och nu håller Katarina på och följer en grupp för tidigt födda barn ändå upp till skolåldern. Tills vidare är de äldsta barnen i hennes material i fyra-fem års åldern men kan se att fördröjningen sitter i och det är möjligt att den aldrig jämnas ut helt. I så fall är konsekvenserna stora. Den som saknar följsamma ögonrörelser kastar i stället  hastigt blicken framåt och drar den sen tillbaka. Gör man så är det lätt att snubbla för blicken kastas kanske förbi stenar som ligger i vägen. När man ska lära sig läsa kastar man lättare om bokstäver och kommer att definieras som dyslektikter. Också i socialt umgänge är man handikappad: människor man pratar med ksn uppfatta en som ouppmärksam, oartig.
     Katarina suckade förövrig också lite smått över dagens blivande föräldrar som inte sällan kommer till BB med flera maskinskrivna sidor med detaljerade önskemål om hur förlossningen ska gå till. "De vill ha full kontroll över allt, från vilken musik de ska höra till hur många personer det får finnas i rummet och var de får stå. Sen är de fullständigt oförbereddsa på det oväntade, till exempel et akut kejsarsnitt -"


    Förvrigt saknar jag att kunna följa med våren, ljuset, i Ekenäs. Här är naturen avlägsnare men jag följer med den i litteraturen. I en recensionsbok, Elisabeth Rynells nya roman Hitta hem, läser jag: "Vid middagstiden skingrades molnen och solen fick skogen att stå och darra i ljus, liksom på tåspetsarna. Vintersnön hade smält i rundlar kring trädstammarna och nu glittrade och lyste bärriset op kalfläckarna så leklystet grönt, som ropade det ut tll alla, at en annan värld låg bidande under snön, att den fanns kvar, den skulle dansa för dem åter."
   Det här tycker jag om, det tar jag till mig men ibland blir denna utsökta stil too much. Eller vad tycker ni om en rad som "De alpspetsiga bröstens toppar är ömtåliga som snigelhorn."?