Å, en spillarnas förening finns det helt klart underlag för, det visar Pia Ingströms kommentar som verkligen värmer mig.
Nog borde vi rentav kunna insistera på en diagnos?
Det är i så fall i Sverige, diagnosernas förlovade land, som agitationen borde börja.
På det temat ska jag idag bara tillägga att ens fläckar blir mera pinsamma med åren: de kan inte avfärdas som bohemiska eller som uttryck för att man har viktigare ting att tänka på. De blir snarare en del av det allmänna förfallet.
Och så ett tankespår till:
Nyss ringde en bekant och var missnöjd med att begravningsentreprenören bjöd på karameller. Nåja, bjöd eller bjöd: min bekant hade alltså varit hos begravningsentreprenören för att diskutera sin mammas begravning och så stod då karamellskålen där, mitt på bordet. Hon hade inte tyckt om att den stod där, sa hon när hon ringde, den hade liksom vuxit och vuxit medan hon satt där.
Jag förstod precis vad hon menade för just i sorg är det mycket som blir surrealistiskt. Från min brors och mitt besök i krematoriet i Helsingfors där vi hämtade ut vår mammas urna är det enda jag tydligt minns en liten mikrougn.