"Fru Koma är på väg," är, läser jag i Svenska Dagbladet, ett av de kodord med vilka tyska skolor ska varna elever och lärare för att det drar ihop sig till skolmassaker.
Fru Koma? Ja, Koma är alltså "amok" skrivet baklänges men är inte just bilden av en fru Koma som är på väg mer skrämmande än någon annan omskrivning vi kan föreställa oss?
Och visst är det förfärande att det nu ser ut som om skolelever nu rutinmässigt ska till att träna för skolmassakrer?
Fast egentligen ville jag inte alls skriva om skolmassakrer. Både efter Jokela och Kauhajoki beställde Sydsvenskan en kolumn i ämnet och jag skrev men med en stark känsla av olust. Jag kände att jag profiterade på katastrofen - också alldeles konkret för jag förtjänade ju faktiskt 2000 svenska kronor varje gång. Det är det obehagliga med att  uttala sig eller skriva om katastrofer: att man profiterar - om inte annat så genom att profilera sig,  genom att själv bli synlig.
Som en person som har åsikter, som kan formulera sig. (Och: hu, nu inser jag att Tim Johansson skulle nicka belåtet till just det här resonemanget: "Åsikter till salu" handlar det ju om även om det inte precis är i johanssonsk bemärkelse.)
   Men det här bloggandet har jag kommit att tycka oerhört mycket om. Ens idéer är ju en gång för alla olika stora och det jag uppskattar mest med bloggandet är att kunna lägga fram idéer i sinsemellan mycket olika format: en kolumn ska vara runt tretusen tecken men här på bloggen kan jag presentera idéer som kanske inte är mer än tusen tecken.
Eller femhundra.
(Problemet med kolumner är ju förövrigt ofta, som uppmärksamma läsare måtte ha noterat,  att en femhundra teckens idé har töjts ut till tretusen.)
Och medan jag bloggat har åtskilliga idéer dykt upp som jag sedan inte skrivit om här därför att de visat sig vara tretusenteckensidéer och därför förtjänar att bli kolumner. Ett hugskott om det pinsamma i att gå med halkskydd växte till en kolumn för ÅU. Och efter att ha funderat på varför rapporteringen om Stefan Johanssons olycksaliga ambassadbesök ständigt gick ut på att han "tafsat på DAMER" började jag fundera på hur vi egentligen använder just ordet "damer" och då blev det en kolumn för Västra Nyland.
Men:
Ja, nu är det lördag morgon,  det är fortfarande alldeles mörkt förstås men om nån timme stiger också Lars upp och gör frukost och sen är det så småningom dags för P1. Vilket förresten påminner mig om något jag tänkte skriva om ren för en vecka sen: från flera håll har man påpekat för mig att finlandssvensk radio faktiskt har en riktigt bra kulturbevakning. Jag är dålig på att lyssna på radio men har tänkt att jag ska skärpa mig. Det är visst mellan fem och sju man ska lyssna, om jag kommer ihåg rätt.