Nu har jag igen skrivit  till Hannu Olkinuora, jag räknar med att få brevet utlagt här så fort Susanna kommer på jobb. Här följer  tillsvidare bara några franska streck om ditt och datt:

- Från Ekenäs rapporteras det om tio svanpar, hasselhängen i blom och snödroppar. Här i Uppsala har jag fått nöja mig med att begrunda ett andpar i Fyrisån. De såg inte ut som om de ännu kände varandra så väl.
 
- Hörde igår i radion om hur barnen i Slumdog Millionaire - de som så glada skuttade uppför röda mattan vid Oscarsutdelningen - nu har återvänt hem till Bombay. Det ena har blivit sjukt med fyrtio graders feber och grannarna har hastigt fått bygga ett plåtskjul, båda vägrar att ta av sig sina fina kläder från Hollywood.

- Åtminstone för alla som har det blekaste minne av vad en Farah Diba-frisyr är för något vill jag å det varmaste rekommendera filmen "Drottningen och jag" , Nahid Persson Sarvestani, exiliranska liksom drottning Farah själv men en halv generation yngre och före detta kommunist som i tiden demonstrerade mot shahen. Filmen ställer naturligtvis de stora frågorna om Irans utveckling men framförallt skildrar den på ett fascinerande vis hur relationen mellan de två kvinnorna utvecklas. Och drottning Farah är så prestigelöst öppen och samtidigt så lugnt värdig att man blir djupt imponerad.

- Med tanke på att både Söderströms och Schildt nu står i beråd att ge ut antologier om begreppet klass vill jag också rekommendera en artikel i februari-numret av Axess, nämligen "Medelklassens diskreta charm" av Per Svensson. Alla hackar på medelklassen men medelklassen kan också vara värd ett försvar. Artikeln med en hänvisning till Tage Danielsson som i en biografisk notis skrev om sig själv "Det han satte högst i livet var hemmet, familjen, TV, Ella Fitzgerald och en liten snaps på lördagar och söndagar." Danielsson framhöll att han genom sin "alldagliga läggning" framstod som ett "intresselöst unikum i världslitteraturens historia" . Per Svensson kommenterar:
"Möjligen är det just detta man ska ta fasta på. Det unika i det alldagliga. Konformisten som avvikare. Rätten att i egenskap av 'stinknormal' (som tysken säger) bli respekterad som representant för en minoritetsgrupp. Varför ska man acceptera att bli kränk bara för att man är en grå och trist Friskis&Svettis typ?
Say it out (lagom) loud: I'm grey and I'm proud!
Per Svensson är förövrigt journalist vid Sydsvenskan, en tidning vars chefredaktör tidigare varit kulturchef. Tänka sig!