Bästa Hannu Olkinuora,

”Ni skriker i madrasserade rum,” sa Johannes Salminen häromdagen.
Johannes Salminen är en av de många, många HBL-läsare som av den debatt som nu
förts om kulturbevakningen bara kunnat ta del av min censurerade insändare och
ditt intetsägande svar.

Det är givetvis ett stort problem att varken du eller kulturchefen Tim
Johansson överhuvudtaget har förstått mina hovsamma frågor: där jag efterlyst
en öppen redovisning av er kultursyn har ni uppenbarligen trott – eller låtsats
tro – att jag fikat efter företagshemligheter. Genom er arroganta kränkthet har
ni snarast skapat intrycket att ni inte vet vad en kultursyn är, än mindre har
en.

Eller begriper att andra kan ha en: också Tim Johanssons inlägg i
tidningens nätupplaga ”Åsikter till salu” var avslöjande.

Min ursprungliga fråga är fortfarande viktig och blir inte mindre viktig
av att det är en genomgående trend också i andra nordiska länder att utveckla
kultursidorna i trivialiserande riktning. (Intressant nog hör de svenska
kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet härvidlag till undantagen: deras
kultursidor håller faktiskt en god nivå vilket är ett argument så gott som
något mot alla som tänker i termer av brett och smalt.  Svenskans framtid i Finland,
inte bara de finlandssvenska kulturarbetarnas, är bland annat beroende av mediernas
kvalitet, inte minst av kulturbevakningens kvalitet i vår enda rikstidning.

Men ett ännu större problem, ett reellt demokratiskt problem, är att i första hand
du men också Tim Johansson gör allt för att strypa en viktig debatt och trots att jag
har namngivna, trovärdiga källor – Tuva Korsström, numera också Philip Teir – har
du låtit förstå att jag far med rykten. Självklart borde du eller Tim Johansson ha
visat redan Tuva Korsströms publicerade kommentar så mycket respekt att ni gått i hederlig
dialog med den.

Nu förs då diskussionen, den förs på ett kvalificerat vis och den kommer
helt säkert att föras länge men den har huvudsakligen förts på nätet, genom
privatmejl, genom Ny Tids mejl-lista (där också en annan viktig fråga tagits
upp, nämligen hur HBL tänker göra för att bevara en kvalificerad
vetenskapsjournalistik) och genom min blogg. De otaliga läsare som inte har tillgång
till nätet är utestängda eller så är de hänvisade till: ja, just det, rykten.
Ryktesspridningen får nämligen bara mer fart ju mer den offentliga debatten
tystas ner.

Ert agerande bidrar naturligtvis till att på sikt marginalisera papperstidningen
 – varför kunde inte Tim Johanssons inlägg publiceras där? –
och det är klart åldersdiskriminerande: jag hör själv till en generation som
ingalunda självklart bloggar eller läser bloggar eller ens söker nyheter på nätet.
Ni alienerar också den intellektuella ungdomen som ju med egna ögon kan se hur HBL
hanterar censursaxen (Vi är också många som vet att det finns flera inlägg i den här
frågan som inte publicerats).

Själv hade jag ännu när jag skrev min insändare betydligt högre tankar om HBLs ledning:
jag var naiv nog att tro att det var, som det ständigt brukar heta på finlandssvenskt
etablissemangshåll ”högt i tak och att man kunde få artiga, genomtänkta svar på artiga,
genomtänkta frågor. Därför är jag genuint besviken men det allra sorgligaste är
att det är många – inte minst just bland de unga – som aldrig väntat sig något annat
och som därför inte ens är besvikna utan bara fullständigt likgiltiga inför HBL.

Jag har ingen illusion om att det här brevet kommer att publiceras i HBL
men jag och andra kommer att göra vad vi kan för att sprida det så gott det går
– också till dem som inte har tillgång till nätet.


Merete Mazzarella