Nationalencyklopedins definition av åldrande lyder  "en process som kännetecknas av en successiv förlust av anpassningsförmåga samt tilltagande risk för sjukdom och död."
Jag stöter på den i ett avhandlingsmanus av Per Alexandersson  som heter "Konsten att avstå. Idealt åldrande som bildningstradition från Sokrates till Goethe och som norm och stötesten i svensk litteraur till mitten av 1800-talet." Glad blir jag inte, nej, glad blir man inte om man själv är pensionär men jag får lov att läsa vidare för det här är en avhandling jag ska opponera på i maj här i Uppsala.
Men gudskelov finns det också andra förenklande definitioner. Just nu har jag också ett uppdrag som juryordförande för en novelltävling för läkarstudenter och läkare vid Akademiska sjukhuset. Tävlingen är ännu inte avgjord men i en novell - den heter "Efter regn" och författaren är en läkarstudent vid namn David Berglund -  fastnar jag för följande rader:
"Livet ter sig fascinerande. Livet. Ett alldeles för stort ord för att förstå innebörden av. Jag sträcker mig efter en klok bok som upplyser om att det 'kännetecknas av förmågan att reagera på retningar och uppta näringsämnen.' Så, bra nu behöver jag inte tänka mer på det."
  I hår fick jag förresten ett mejl från en finsk tidning som heter Viva som vill att jag ska besvara vad de kallar "tre små enkätfrågor!. Frågorna lyder:
1. Hur långt har livet hittills motsvarat dina förväntningar?
2. Hur nöjd är du med ditt liv just nu?
3. Hur ser dina förväntningar inför pensionärslivet ut?
Jag svarar snabbt at frågorna inte alls är små, att de är så stora att jag undrar om jag alls kan svara på dem. Visserligen försöker tidningen hjälpa mig på traven med alternativ för hur jag kan tänkas vilja tillbringa mina pensionärsår men de gör mig inte alls mer samarbetsvillig. De lyder nämligen:: Mer tid för människorelationer? För fritidsintressen? Resor? Maken/makan? Barnbarn?"
Är inte det här åldersdiskriminerande? Skulle man verkligen förvänta sig att en fyrtioåring skulle kunna  beskriva sina förväntningar genom att kryssa för på ett schema med fem alternativ?
Fast visst tror jag på människorelationer, både med maken och med andra. I går hade jag ett så givande samtal med Ulrika Kullberg som i tiden gick en av mina medicinarkurser och nu utbildar sig till barn- och ungdomspsykiater i Karlstad. Hon säger att vården där anlägger ett renodlat familjeperspektiv vilket innebär att inte bara barn utan också tonåringar måste ha sina föräldrar med sig när de kommer. Det kunde ingendera av oss förstå, ingendera av oss kunde föreställa sig att vi skulle velat ha föräldrarna med om vi gått till psykiater i tonåren. Hon berättade vidare att vården är starkt biologiskt inriktad, man tänker sig att problem är genetisk betingade och att lösningen ligger i medicinering. Vi talade om att det biologiska perspektivet ju blir deterministiskt, de hjälpbehövande barnen intalas att de egentligen aldrig kan bl friska och den övertygelsen riskerar rimligtvis att bli självbekräftande. Ulrika själv jobbar hellre med KBT, alltså kognitiv beteendeterapi som går ut på att man snarare tror på utveckling och förändrar, att man jobbar med att förändra beteenden genom att förändra tankar och känslor. "Fast än så länge är jag nog bäst på at bota enkla spindelfobier," sa hon.
När jag vandrade hem längs Fyrisån tänkte jag på att man faktiskt kan ha ett riktigt stimulerande liv så länge man överhuvudtaget upptar näring och reagerar på retningar.