Om Topelius är det fortfarande ingen som vill höra.

Eller nästan ingen för den första april ska jag faktiskt få
prata på bibban i Ekenäs.

(Ens hemstad är trots allt ens hemstad.)

Och igår var det en dam som sprang ikapp mig utanför
ICA-butiken och sa att hennes bokcirkel om två veckor ska diskutera min
Topeliusbok. Jag blev så glad att jag gick hem och hastigt och lustigt skrev
ner mina författarsynpunkter som jag helt beskäftigt mejlade henne.

(Dock som separat fil så hon inte skulle behöva läsa den
förrän hon och hennes vänner diskuterat klart):

För mig hör Ingen saknad, ingen sorg nära hop med mina två
tidigare böcker, Fredrika Runeberg-biografin och När vi spelade Afrikas
stjärna. Precis som i Fredrika Charlotta, född Tengström testar jag gränsen
mellan genrer. Fredrika Charlotta testade gränsen mellan litteraturvetenskap
och essä – jag var ju mäkta upplivad av att den både nominerades för Nordiska
Rådets litteraturpris, alltså ett skönlitterärt pris, och tilldelades priset
för årets bästa vetenskapsbok – och När vi spelade Afrikas stjärna testar
gränsen mellan självbiografi och essä. Ingen saknad, ingen sorg testar
gränserna mellan essä och roman: när jag skrev Fredrika Charlotta sörjde jag
verkligen att det inte gick för sig att spekulera, i Ingen saknad, ingen sorg tillåter
jag mig att spekulera samtidigt som jag håller mig mycket nära källorna,
breven, forskningen.

Asteriskerna må vara fula, det vill säga, jag inser att de
ser ut som flugsmuts på sidorna, och många har tyckt illa om dem, men jag
hoppas att de fyller syftet att visa hur mycket jag lånat ur källorna.

Vad berättartekniken beträffar har man ju haft mycket olika
åsikter om mitt sätt att låta Topelius tänka på sig själv som ’man’. Somliga
kritiker har blivit enormt irriterade, andra har tyckt att det är fråga om en
snilleblixt. Syftet var hur som helst att skapa nån sorts ambivalent blandning
av närhet och avstånd

Det var, som jag skriver i romanens kommentardel, genom
arbetet med Fredrika Charlotta jag lärde mig hur mycket man kan få ut av brev.
Den tidigare Fredrika-forskningen har mest använt breven för att belysa
Fredrikas syn på skrivandet men jag har varit minst lika road av de brev som
handlar om hennes vardagsliv, till exempel om citronkrämen hon höll på att
vispa just när det efterlängtade brevet från väninnan Augusta Lundahl kom.
Genom familjen Topelius brev har jag fått en intensivt levande bild av deras
vardagsliv och – inte minst – av de tre sinsemellan extremt olika döttrarna.
Och det var när jag insåg hur döttrarna i det närmaste idealtypiskt
representerade olika livshållningar som jag insåg att det gick att skriva en
roman.

Ja, och precis som Afrikas stjärna handlar Topeliusboken ju
om åldrandet och om förhållandet mellan generationer och om vad som går att säga
och vad som förtigs i en familj. Det har ju skrivits mycket om förtryckande
artonhundratalsmän. Topelius var i många avseenden progressiv men ändå ett barn
av sin tid. Barn av sin tid är vi alla och man kan bara fantisera om vilka
blinda fläckar eftervärlden triumferande kommer att påpeka hos oss.