Hälsa diskuterade jag i förmiddags med sjutti läkarstudenter som går sista terminen i Umeå. Det vill säga, först diskuterade jag faktiskt det jag var tillsagd att diskutera med dem, nämligen hur de inom ramen för en kurs som heter "Professionell utveckling" ska reflektera kring vad som varit bra och vad som varit mindre bra i deras utbildning. Det slog mig att alla studenter borde skriva en sån uppsats i slutskedet av sina studier: deras lärare skulle ha en enorm nytta av den och själv skulle de ha stor glädje av att vända tillbaka till den om några år och se vad de egentligen tyckte och tänktye på tröskeln till yrkeslivet. Ja, i själva verket - och det var det jag försökte göra gällande - borde de kunna ha stor glädje av själva skrivandet: livet ska ju levas framlänges men det måste förstås baklänges, som Kierkegaard har sagt.
Och många med honom, för den delen.
Men sen talade vi alltså om hälsa. Jag upprepade min fasta ståndpunkt att WHOs hälsodefinition - "Totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande" - är orimlig  och jag kan ju genast vända mig till dig, kära läsare, och fråga: upplever just du i denna stund totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande?
Nej, det var väl det jag trodde.
Mera realistisk är faktiskt Mikael Enckells definition: "Hälsa är ett labilt jämviktsläge med dålig prognos."
Nå, allt detta har jag skrivit om i boken Den goda beröringen. Onm kropp, hälsa, vård och litteratur" men vad jag inte har skrivit om är Socialstyrelsens z-koder. Socialstyrelsen är ju väldigt intresserad av att definiera sjukdomsrisker och nu finns det alltså diagnoskoder som gör att "oenighet med grannar" eller  "att ha blivit underkänd i prov eller tentamen" kan definieras som risk för sjukdom. Det är lätt att föreställa sig hur det här går vidare. Högt blodtyryck började ju som "risk för sjukdom", nu är det redan en sjukdom punkt slut. Snart kan väl svenskar bli sjukskrivna för att de inte drar jämt med grannen.

Men:
Berörande är det att övernatta på Hotell Björken i Umeå. Det är ett trestjärnigt hotell med utmärkta frukostar (hotellfrukostar älskar jag) men samtidigt är det ett patienthotell. Jag checkade in strax efter en mamma med en tio-elvaårig son som satt i rullstol och som, framgick det, skulle tillbringa två dagar på ortopeden. De hade rest ända från Kiruna, med tåg och buss och när receptionisten sa: "Ja, det är ju en lång resa" sa mamman bara: "Ja, jag undrar var jag kan få en kopp te."
De flesta hotellgäster kommer för att få cellgiftsbehandlingar och när jag lagt mig låg jag och undrade vad den som låg i sängen före mig kan ha känt.