Sista bloggarveckan har börjat, sista bloggarveckan på den här sidan, vill säga, för nästa vecka fortsätter jag - förmodligen under mindre manisk former - för den stora svensk nätbokhandeln Dixikon.
(Och eftersom jag som ni ser  fortsätter att hora för kommersiella krafter får jag väl komma ihåg att göra en gnutta reklam för den så småningom.)
Idag har jag kommit till datorn lite senare än vanligt för igår kväll var vi på teatern och såg "En teaterkritikers död": uppsättningen rekommenderas så varmt, det är en spänstig och intelligent text och ypperliga skådespelarprestationer, men det är så dags att rekommendera för sista föreställningen går i kväll.
Har fått stimulerande feedback  de senaste dagarna - men per mejl, per mejl; här på sidan är det fortfarande oftast 0 kommentarer som gäller. Dels handlar det om ohemula förfrågningar, dels om Facebook. Lars Herzberg skickar ett mejl han sparat i drygt fyra år:
"Bäste herr Hertzberg!
Jag studerar statskunskap i Umeå och går en kurs om professionaliseringstendenser i offentlig förvaltning. I kursen ingår boken 'Professioner, politik och förvaltning' i vilken ni har medverkat med en text om etikens roll hos professionerna (s 99-117) Nu är det så att jag har en tent redan i morgon kl 12.00 (svensk tid) och jag undrar om ni därför ville vara vänlig och skriva en sammanfattning på ca. 1 sida av de åtta punkter ni så utförligt behandlar i boken. Detta vore till stor hjälp!
Jag vore tacksam om ni kunde skicka sammanfattningen innan klockan nio i moegon, så jag hinner läsa in mih på den ordentligt!
Med vänliga hälsningar och ett stort tack på förhand, samt en uppriktig önskan om en riktigt god jul!
Eder tillgivne,
XX"
Ja, professionaliseringstendenserna saknas här, är det ju bara att konstatera.
Facebook visar det sig att det redan är flera som forskar i. Min danska väninna Mays dotter Clara Schck Möhl har skrivit en uppsats vid Harvard om själviscensättningens roll - "hoped-for possible selves" är vad det handlar om. Mamma May konstaterar för sin del att vi inte lär kunna skriva ut oss från fejset, långt efter vår död cirkulerar vi antagligen där som ett slags rymdskrot. Min egen f d elev Ronja Boije har också hon skrivit en intressant uppsats. Hon menar att Facebook handlar om kommunikation som är kontaktskapande snarare än informationsförmedlande: den sortens kommunikation, 'fatisk' kallas den, "blir allt viktigare eftersom de flesta av våra relationer idag är det som Anthony Giddens kallar för 'pure relationships' (det vill säga helt frivilliga och slumpartade och oberoende av släktband, hemort, klass och så vidare). Då vi inte ar något 'att falla tillbaka på' så upprätthålls våra relationer av ett ständigt flöde av kommunikation." Det kan i sig verka meningslöst, konstaterar Ronja, men slår samtidigt fast att det ju inte är värre än att prata om vädret eller skicka julkort, i båda fallen finns en underförstådd förhoppning om riktiga samtal längre fram.
Det som särskilt värmer mig är att Ronja också påminner mig om att jag efterlyst entusiasm hos forskare och berättar att när hon skrev den här uppsatsen så var hon så ivrig att hon knappt kunde sitta still på stolen.
Själv funderar jag fortfanrade framförallt på hur man ska välja vänner på Facebook. Anna Friman - som bjöd Lars och mig på teater i går - formulerade en bra tumregel: "Man ska bara ha vänner som man skulle stanna upp och prata med på gatan."
Fast nu minns jag plötsligt inte om hon sa så eller om hon tyckte det räckte om det var människor man skulle hälsa på?
Jag måste fråga. Det är trots allt stor skillnad.