Uttrycket "jaga flickor" har i Husis fått en ny innebörd genom rapporteringen om tyskr Tim Kretschmer i Winnenden: "Han jagade tydligen flickor - åtta av de nio eleverna som han sklt ihjäl var flickor." Uttrycket "skumma mjölk" må gärna ändra innebörd men "jaga flickor" skulle hellre få ha kvar sin gamla.
    Förövrigt - och detta vet jag att jag inte är ensam om - tycker jag så innerligt illa om Husis sätt att göra bildtexter på paraden med ett ord i versaler och sen en mening. När det gäller skottdramat i Winnenden står det först BLODBAD och sen "Eleverna i Albertville Realschule uppges ha varit chockade och skräckslagna efter skolmassakern i södra Tyskland."
    Ja, det kan man väl tro att de varit. Jovisst.
Ja, jag har alltså hållit på och läst de Husisas som samlat sig under mina två veckor i Sverige. Noterar smått förvånat att den heta bonusdebatt som varit i Sverige här nästan helt lyser med sin frånvaro, jag har än så länge inte läst alla tidningar och jag har läst slarvigt men det enda jag hittat är en kolumn av Sture Gadd. Sverige är förvisso den heliga avundsjukans land - efter alla kvällstidningsrubriker av typen - "Så mycket villorna i ditt kvarter värda och "Så enkelt får du reda på vad dina grannar förtjänar" föreslog Svenskans tecknare den alldeles ypperlige Berglin för en tid sen rubriken "Så stora är penisarna i ditt kvarter". Men nu har det ingalunda bara handlat om avundsjuka, nu har det handlat om ett krav på anständighet, på att stora chefer inte kan få leva i en egen värld långt borta från det som är finanskrisens realiteter för andra människor och som jag nämnt förut är Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fullständigt eniga om att ta avstånd. Själv tycker jag att det idag är på USA man tittar med avund. De har nu en president som försöker vädja till idealism, till solidaritet, till gemensamt handlande för det gemensamma bästa. Det är en morapolitik som vi fullst'ndigt saknar motsvarighet till hos här. Här säger politikerna snarast "hupp" och "hur kunde det gå så här när det nyss var så bra?" Och så säger de att vi måste konsumera oss ur eländet.
   Riktigt bekymrad blev jag sen igår över rubriken "Israels armé under rabbinerna". Om nu både Israels och Irans armé står under religiös ledning är det naturligtvis bäddad för katastrof. Danska Weekendavisen har förövrigt publicerat en taneväckande kommentar av Christopher Hitchens som börjar med en episod ur det verkliga livet:
"En palestinsk läkare behövde till varje pris få utresetillstånd och försökte då övertala vakten vid en vägspärr att släppa igenom honom. Han försökte först på hebreiska som många palestinier talar flytande men fick inget svar. Därefter försökte han på engelska som är ett slags gemensamt språk i området men det hjälpte inte heller. Efter ett obehagligt mellanspel med icke-kommunikation framgick det att det enda ordet vakten kunde säga var njet och det var bara på ryska han kunde säga det.
   Ord som ockupation och folkfördrivning används slarvigt men jag ber ändå min läsare att försöka föreställa sig en tillvaro i ett ockuperat land där den lokala polisen inte ens talar språket i det land där han gör sitt arbete och överhuvudtaget inte något språk som det går att kommunicera på."
Det är en åskådlig bild. Och det blir lätt att föreställa sig hur det kan kännas för människor vars farfarsföräldrar är födda i landet att pinfärska invandrare  - också Avigdor Lieberman är j ju invandrare - kan låta dem förstå att de borde utvisas.


Förövrigt hade jag migrändag i dag och låg mest i sängen. Det är nu inte något jag skriver som en hälsobulletin som alla och envar behöver få reda på i och för sig utan av två mer principiella orsaker:
För det första: Just jag kunde ju ligga där i lugn och ro och acceptera att jag inte förmådde stiga ur sängen men jag undrade: hur gör mammor till små barn? Hur gör mammor till ensamstående små barn? Det undrar jag fortfarande.
För det andra: En migränattack tyddliggör hur bräcklig själva ens livskänsla är. En migränattack är ju trivial men när man ligger där och det är som värst kan man ändå tänka: "Nu kunde jag lika gärna dö." Jag föreställer mig att det är på samma sätt med depression, att inte bara långvariga,sega depressioner kan beröva människor livslusten men att det kan finnas korta, kraftiga, i grunden omotiverade skov av depression som gör att människor kan vilja ta livet av sig. Och - det är det förfärliga: också göra det för till skillnad från den migrändrabbade kan de kanske faktiskt  ta sig ur sängen.