Livsverk

28.03.2009, 05:20
Fyra bloggardagar kvar och nu får jag allt börja med några rättelser. Den första -och för all del mindre viktiga - handlar om dendär trolldegen. Jag har nu från flera håll fått veta att trolldeg uttryckligen är en deg som inte jäser men jag minns alltså tydligt att det finns en saga om något som sväller och sväller - kanske inte en deg, nej, men möjligen en gröt - och som rinner över spis och bord och ner på golvet och fyller hela köket och så småningom tar över hela huset. Sån är hur som helst Per Alexanderssons avhandling som jag skrev om för ett par dar sen. Jag nämnde att inget av de många kapitlen är mindre än 40 sidor men det största är faktiskt 170 sidor.
   Nå, men det riktigt viktiga att rätta gäller platsen för tisdagens debatt om de intellektuella och kulturjournalistiken: den ägen ingalunda rum i Forsthuset utan i Porthanias andra våning, i tidningssalen. Jag hoppas det kommer riktigt mycket folk. 
   Att jag i misstag skrev Forsthuset beror förstås på att det är avdelningen för nordisk litteratur som är arrangör och att avdelningen för nordisk litteratur håller till i Forsthuset. Jag var faktiskt där en stund i går, det är ju min gamla arbetsplats, och när jag satt i biblioteket begrundade jag mitt livsverk, mitt så kallade livsverk. Ja, är man pensionerad så borde man ju ha ett livsverk och biblioteket på ens forna arbetsplats borde vara en bra miljö så god som någon att begrunda det i. Till saken hör att jag aldrig har tyckt att Forsthuset är trevligt, jo, det är en stilig funkismiljö men det inger ingen trivselkänsla, korridorerna är för breda och överallt ekar det.  När jag har jämfört med svenska universitet och högskolor - nu senast Södertörn, Mälardalen och Uppsala - så har jag tänkt på hur mycket trivsammare studenterna har det där: det finns utrymmen för grupparbete, det finns kafferum, inte minst finns det trivsamma bibliotek att sitta och läsa i. Nordisk litteraturs bibliotek ligger långt ner i källaren och förutom bokhyllor finns det bara en rad bord med datorplatser. Eller fanns för en av mina insatser som professor är att jag fick bort datorerna från en bordrad så att det skulle finnas läsplatser. Saken är bara den att där aldrig sitter nån.
    Min bror Martins akademiska livsverk  är i så fall mera värt även om han aldrig blev akademiker. Däremot var han aktivt med i en man-en röst-rörelsen vid Tekniska högskolan i slutet av sextitalet och en person som kände honom då berättade om ett stormigt möte mellan studenter och lärare där studenterna krävde full delaktighet inom alla områden och lärarna  allt mer trängda slog ifrån sig punkt för mig. Till slut bad Martin om ordet och sa: "Om vi nu inte kan få det och inte kan få det så kan vi väl kanske få en bänk i korridoren utanför lärarnas tjänsterum så vi inte behöver vänta stående när vi ska på nåns mottagning." Lärarna blev oerhört lättade över just det här förslaget och beviljade det omgående. Martins bänk lär vara det enda bestående spåret av sextitalsrevolutionen på Tekniska högskolan.
   Nå, men ytterligare ett spår har jag faktiskt satt i världen. Vid Svenska Litteratursällskapets årshögtider har supén i alla år inletts med att ordförande reser sig och utbringar en skål med orden. "Johan Ludvig Runeberg." Nu följs den skålen efter en stund av en annan: "Fredrika Charlotta Tengström."
Si den skålen är faktiskt min förtjänst.
Kommentera