Skönt att det är sommartid, redan när jag kom från Sverige för en vecka sen blev min uppstiigningstid litet rimligare, nu stiger jag ju upp som folk.
Förövrigt:
Jag borde få medalj av Folktinget. När jag kommer hem efter en Sverigevistelse talar jag svenska på stan - inte sammanbitet, inte som om det var en språkpolitisk manifestation utan som om det var en fullständigt självklar sak att göra. Ofta får jag faktiskt svar på svenska och när jag inte får svar på svenska gör jag en sak som i ännu högre grad borde berättiga mig till Folktingsmedalj: jag byter till finska men till en finska som är så klantig att de flesta finnar jag talar med till sin glada överraskning inser att den svenska de gått och skämts för och inte velat använda trots allt är bättre än som så.
Sen jag kom från Uppsala har jag gått och funderat på vad det är som gör att det kan kännas tungt för mig att vara i Helsingfors. Jag tror helt enkelt det är minnena som tynger: barndomsminnen, ungdomsminnen, medelåldersminnen. När jag går hemifrån går jag oftast den väg som var min väg till Bangatans folkskola där jag blev - nej, inte mobbad men utstirrad för att jag talade annorlunda än andra barn. När jag från min sängkammare tittar ut över gården bort mot Kaptensgatan lyser ett fonster i Kaptensgatan 9. Tills för tjugofem år sen bodde min faster och min farbror där och jag tyckte om när det lyste i deras fönster. Nu har de varit döda länge och det känns som ett bedrägeri att det fortfarande lyser. I Uppsala och Ekenäs är det bara de senaste tio åren och nuet som finns, det gör det lättare att andas.
Idag ska jag börja på en kolumn för Gloria Antiikki. En kolumn där förutsätter en femtusen teckens idé och den har jag på ett allmänt plan, jag ska skriva om samtal, men mer konkret har jag bara några hundra av de femtusen. Jag ska börja med att berätta om den där gången i somras när jag var på väg till Ekenäs och en kvinna började prata med mig just som tåget närmade sig Karis och vi båda stod beredda att stiga av.
"Det är så vackert i Finland på sommaren," sa hon.
"Ja, det är det verkligen," svarade jag som tyckte det var roligt - och ofinskt - att en främmande människa ville prata. "Just idag är det oerhört vackert."
"Ja," fortsatte hon, "och så är det så vackert också på hösten."
"Ja," nickade jag, "jag har alltid gillat hösten. Åtminstone fram till oktober."
"Och så kommer ju vintern," sa hon. "Vintern är också vacker."
Det var i det ögonblicket jag började skruva på mig och var lättad över att vi redan var framme i Karis.
Nu behöver jag bara fyratusenfemhundra tecken till.
