Apropå gårdagens resonemang om samtal:
En författarbekant - nej, hon är inte finlandssvensk - berättade om en busschaufför som hon stötte på dag efter dag när hon åkte till sitt arbetsrum och som hon hann småprata så trevligt med eftersom det var till bussens ändhållplats hon åkte. När hennes bok - en diktsamling - kom ut fick hon idén att ge sin busschaufför ett exemplar så en morgon hade hon boken med i väskan, tog fram den vid ändhållplatsen och sa: "Den här vill jag gärna signera åt dig så jag behöver veta vad du heter."
Busschauffören sa: "Vet du vad, jag tycker du hellre skulle ge den åt nån som blir glad åt den."