Roligt därför att det var här jag bloggade för första gången, för ett år sen, och därför att jag ingenstans har känt mig så hemma som här. Sen dess har jag bloggat några månader för Lääkärilehti och – med långa mellanrum – för Dixikon i Sverige men det har känts mer som att skicka flaskpost.
Oroligt känns det därför att jag naturligtvis inte kan räkna med samma genomslagskraft nu som i fjol då jag – mest av en tilfällighet – kom att utlösa den stora debatten om Husis kultursidor.
Här ska det kanske inskjutas att jag faktiskt tycker Husis kultursidor nu är riktigt bra. Däremot dras jag med en bestående desillusion över Husis-ledningens sätt att förhålla sig till debatten: jag kan än i dag inte se annat än att det var både klumpigt och dumt.
Och visst kan jag fortfarande sakna att skriva kolumner i Husis, hur roligt det än är att skriva för ÅU, Västis och Vasabladet.
Nu har jag hur som helst tänkt att igen blogga ganska flitigt, att försöka åstadkomma nån kort snutt varje dag eller nästan varje dag. Bloggandet, lärde jag mig i fjol, är en utmärkt fingerövning eller uppvärmning för annat skrivande. Länge har en av de insikter jag varit mest om att predika varit att det inte är så att man skriver sådant som man redan tänkt utan att man tänker medan skriver, att skrivandet är en upptäcktsfärd.
Och eftersom det nu bara återstår nån dag till recensiondagen för den bok som trots allt är anledningen till att jag igen bloggar här – Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär – så kanske jag ska passa på att säga något om hur jag har tänkt kring den. Jag har faktiskt tänkt att den inte bara – eller ens i första hand – handlar om pensionering utan snarare om livets mening. Att bli pensionerad innebär ju nämligen att ställas inför frågan vad man egentligen vill med sina återstående år – som statistiskt sett kan vara ganska många. I november var jag uppe i Vasa och mötte en grupp yngre pensionärer som i Folkhälsans regi bildat den s k Resurspoolen inte bara för att umgås utan också för att se vad de kan göra för sina medmänniskor: de ställer upp som skolfarfar, de läser läxor med invandrarungdomar, de tar ut rullstolsbnndna på stan. Deras motto är att man inte är riktigt gammal så länge man kan hjälpa nån annan. Efter att jag hade träffat dem skickade jag ut några enkätfrågor varav en just handlade om vilka föreställningar de gjorde sig om ett meningsfullt pensionärsliv. En av dem som svarade tackade för frågan och menade att någon långt tidigare, medan han ännu var kvar i arbetslivet, borde ha hört av sig till honom och frågat han föreställde sig ett meningsfullt liv. För det vore ju bedrövligt om det bara var genom ett jobb vi fick ett meningsfullt liv?
