Tjuvstartade är vad
jag gjorde i går söndag. Först idag, måndagen den första mars, är det min tur.

De senaste dagarna har jag grubblat en del på en artikel i Metro. Metros ”mentorexpert”
– är ”mentorexpert” ett yrke, månntro? – ger råd. En mentor ska man helst hitta
genom det egna nätverket, bland vänner, bekanta, släkt eller lärare. Det ska
vara någon som har mycket livserfarenhet och som man känner förtroende
för.  Man ska skapa tydliga spelregler:
”Du som adept sätter agendan. – Uttryck dina behov tydligt.”  Man ska våga vara ärlig mot sin mentor och
påpeka sådant som inte känns bra.  

    Kan man inte tycka att det är något i
själva tipsen som inte känns bra? Som pensionärstant tycker jag att det är
tidstypiskt: inte minst just på utbildningens område  är det så mycket idag som handlar om mig, mig, mig: mina behov, mina  önskningar, min framtid, min karriär.
Kan det inte tänkas att man ibland har nytta av att höra något man helst inte
vill höra?  Och viktigare: det  som skisseras är trots allt  en informell relation, inte en professionell
tjänst som man betalar för? Man får hoppas att också mentorn är tydlig och
säger ifrån att man måste ge och ta, inte bara ta och ta..