Jaha, så är det då den dagen och legat på åga har man ju gjort och ganska blandat känns det. Funderar förstås särskilt på Tuva Korsströms i och för sig fylliga presentation i Husis och undrar om hon har rätt i att boken hade blivit bättre om jag väntat. Det är jag inte säker på. Vad som känns besvärligast är kanske att hon får det att låta som om jag knappt alls uppfattat att det finns pensionärer som lever under helt andra villkor än jag själv. För egen del tycker jag att jag har ganska mycket att säga om just detta: att många, många lever under helt andra villkor än jag själv. Jag skriver om att det är otaliga som måtte bli provocerade av bilden av pensionärer som en grupp som kan ta för sig och unna sig och överhuvudtaget leva som bortskämda tonåringar, Jag skriver om den gamla damen som i banken försynt frågar tjänstemannen hur mycket hon har kvar på kontot och får veta att det rör sig om sex euro. Jag skriver om åldringsvården. Jag skriver överhuvudtaget en hel del om samhället, samhällsutvecklingen vilket ingen av de recensioner jag sett idag - förutom Tuvas Bror Rönnholms i ÄU och Camilla Lindbergs i Västra Nyland - tagit fasta.på.
Nåja.
Vad jag själv var osäker på medan jag skrev var i vilken utsträckning jag igen skulle berätta min son och hans närmaste.. När jag ändå valde att göra det - till exempel genom att skriva om hans andra bröllop - var det intei första hand för att jag brann av iver att få göra nya djupdykningar i privatlivet utan därför att jag tror - eller vet - att det finns ganska många andra som gör sig oroliga tankar om hur en geografiskt utspridd familj kan fungera. Den trösterika slutsatsen för min del är numera att en geografiskt utspridd familj faktiskt kan fungera just som familj.
Och nu vidare i vardagen. Sen jag lämnade manus ifrån mig har jag faktiskt sålt lägenheten här på Villagatan och före utgången av april ska jag flytta. Också i övrigt har det hänt långt mer i mitt liv än jag nånsin kunde föreställa mig när det första pensionärsåret närmade sig sitt slut.
