Återigen blev jag så glad åt kommentarerna. Jo, helt klart har man ju genom tiderna tänkt sig att lidande och lidelse är besläktade - och då inte bara språkligt. (Vi har ju också ordet passion.) Det kanoniserade exemplet är förstås Tristan och Isolde: det är visst kärlekshistorikern de Rougemont som skrivit om dem att de inte försummar en enda chans att skiljas. Men jag tror att man efterhand som man blir äldre blir mindre fascinerad av det destruktiva eller förtärande i kärleken. (Samtidigt som man gärna håller med Suzanne Brögger som ren för mer än ett decennium sen beklagade att erotik håller på att reduceras till ett friskvårdserbjudande.)
Om glada kvinnor och vilsamma: tror vi inte att det är en ganska //lugn// glädje män helst vill se?
En glädje som liknar förnöjsamhet?

Könsroller hann jag förövrigt också fundera på när jag i går flög av och an till Karleby för att hålla föredrag i pensionärsföreningen där. En högtalarrröst presenterade kapten och styrman med både för- och efternamn och fortsatte: "Och i kabinen står Mari och Maija till er tjänst."
Vid närmare eftertanke är det  förstås möjligt att det i första hand är fråga om en statusskillnad? En kvinnlig kapten skulle förhoppninsvis presenteras med både förnamn och tillnamn, hon med? Men hur ställer vi oss då till att statusskillnaden markeras på det här viset?
På hemvägen mediterade jag dessutom över flygbolagens ekonomiska problem. Finnair serverar ju fortfarande åtminstone en smorgås också i ekonomiklass medan SAS numera inte erbjuder så mycket som ett glas vatten utan att ta betalt. Halvsömnigt tänkte jag att de i business class kanske kunde spara genom att vidareutveckla ett koncept som tillämpas av  billigflyget Norwegian. Norwegian bjuder nämlgen på kaffe men har ersatt den lilla chokladbiten som brukar höra till med en Omega 3-kapsel. SAS skulle i business class kunna byta ut lilla rödvinsflaskan mot en aspirintablett. Hälsoeffekten lär ju vara densamma.