Förresten:
Det har ju inte heller gått mig förbi att det idag är den internationella kvinnodagen. Jag har just haft anledning att igen stifta bekantskap med en del av sextitalets diskussion om familjen och det är fascinerande att se hur föråldrad den ter sig. (Åtminstone om man - som jag - är tillräckligt gammal för att tycka att sextitalet inte är grå forntid.)  I sitt angrepp på kärnfamiljen - artikeln "Den heliga familjen" som publicerades på julafton 1965 - menar Barbro Backberger att normen fortfarande är "mannen-familjeförsörjaren, hustrun-hemmafrun". I Göran Palms socialistiska pamflett Indoktrineringen i Sverige beskrivs familjen som "indoktrineringens kärncell" och hemmafrun demoniseras som "indoktrineringens prästinna" eftersom hon fått makten över kommande generationer trots sin fostran att "sky det allmänna för det privata, det teoretiska för det praktiska, solidariteten med många för kärleken till en, klassen för familjen och kunskapen för intuitionen".
Här låter den gode Palm ju mest som kvinnohataren Strindberg: det är naturligtvis patriarkatets roll som fattas i hans analys.
De senaste fyra decennierna är det mycket som blivit bättre när det gäller familjen. Däremot kan man fråga sig om debatterna blivit bättre.