Är varje gång innerligt tacksam över att jag inte kommer dit med ambulans.
Jag tänker på min kurs för uppsaliensiska läkarstudenter som går av stapeln två kvällar i månaden i en lokal ute på Akademiska sjukhuset, strax intill Akutmottagningen.
Igår diskuterade vi Mary Shelleys Frankenstein. I varje grupp finns det några studenter som förefaller känna igen sig i Frankensteins besatta målmedvetenhet och hittills har de alla varit män. Vi diskuterar naturligtvis vetenskapens ansvar och frågan som varit aktuell sen Prometheus och paradismyten om huruvida det går att sätta gränser för kunskapen. Men framförallt diskuterar vi monstret som ju inte - som i Frankensteinfilmerna - är nån oartikulerat grymtande varelse utan fullt mänsklig och mänskligt medkännande - bara så ful att han skrämmer alla som ser honom på flykten.
Inklusive hans skapare, Frankenstein, den person som i första hand bort ta ansvar för honom, men som omedelbart betraktar honom som ett msslyckande och försöker förtränga hans existens.
Med katastrofalt resultat för omgivningen.
"I was created good, misery made me a fiend", säger han och den psykologiska tolkningen är svår att förneka.
För egen del har jag alltid tyckt att det mest gripande i romanen är monstrets skildring av hur det försökte lära sig hur människor känner och reagerar dels genom att iaktta familjeliv - det familjeliv han själv för gott är utestängd ifrån - och dels genom att läsa.Mary Shelley trodde verkligen på läsningens välsignelser: monstret läser Miltons Paradise Lost för att lära sig om Gud och om förutsättningarna för människornas existens på jorden, han läser Plutarkos för att lära sig historia och han läser - med särskild gripenhet - Den unge Werthers lidanden.
Sen brukar jag berätta om Mary Shelleys liv, om hennes egen känsla av att vara ett monster - hon hade ju kostat sin mor Mary Wollstonecraft livet och växte upp med en känsla av att vara oönskad - i synnerhet efter att hon fått styvmor. Jag berättar om hur hon sexton år gammal rymde med den bara några år äldre - men gifta -. radikala poeten Shelley och om hur hon fick barn efter barn som dog. Vid det första död skriver hon i dagboken: "Found my little baby dead. A miserable day."
Vad ska man säga om den anteckningen? "A miserable day" låter ju snarast som en dag med gråväder och regn men kan man inte tänka sig att Mary Shelley - som så många andra - inte kunnat hitta de ord som motsvarar känslan?
"Det känns jobbigt" är ju vad de ofta säger, människor som intervjuas omedelbart efter att med knapp nöd ha överlevt en katastrof eller ha mist en nära människa i en katastrof.
