Detta har jag skrivit om förut i ett par sammanhang men jag måste komma tillbaka till det nu: jag förstår inte, jag kommer aldrig att förstå för jag KAN omöjligt förstå,  hur finländska myndigheter - nu senast högsta förvaltningsdomstolen - gång på gång kommer fram till att den egyptiska farmodern ska utvisas.
Det är klart att jag i någon mening identifierar mig med henne för jag är precis lika gammal som hon och liksom hon har jag barn och barnbarn i utlandet. Jag häpnade när jag för några månader sen hörde Mirjam Kalland intervjuas i TV-nyheterna och säga ungefär att jo, det finns faktiskt kulturer där vuxna barn känner ansvar för sina föräldrar.  Och jag som trodde jag själv levde i en sån kultur -
Myndighetsbesluten är inte bara omänskliga, de är också ofattbart dumma för faktum är ju att det också finns andra finländska myndigheter som hyser en växande oro för hur åldringsvården ska kunna fungera i framtiden när de gamla bara blir fler och fler - och som därför hoppas att de anhöriga ska kunna ta en större del av vårdansvaret. Men om det nu finns principbeslut på att en farmor inte hör till familjen och ska utvisas måste det ju i herrans namn bli mycket svårt att få vanliga finländska familjer att känna ansvar för familjens farmor eller mormor?
Mera trivialt:
I Resa med rabatt skriver jag om mina föresatser för pensionärslivet och konstaterar att jag ska försöka röra mig långsammare i det offentliga rummet och exempelvis inte springa fortare än att automatiska dörrar hinner öppna sig framför mig. På hemresan från Karleby senaste vecka fick jag en mycket påtaglig påminnelse om att jag fortfarande rör mig för fort. Det var kväll och mörkt på Vanda flygplats och jag sprang rakt in i en glasdörr som inte hunnit öppna sig. Jag slog i med pannan, läppen och ett knä och fasade för att jag skulle svälla upp i ansiktet och få blåmärken. Vad skulle jag ha sagt? "Jag gick mot en dörr -"
Ändå kände jag paradoxalt nog ett slags irritation mär spåren efter smällen redan följande dag visade sig vara nästintill osynliga -