Idag på väg till Lund för att sitta i betygsnämnden för en doktorsavhandling om familjeserier i radio från trettiotalet fram till idag. Ska återkomma till den.
Dagens tanke handlar om trötthet.
Häromdan var der nån som sa "Du ser trött ut" och jag blev smått illa berörd. Nu frågar jag mig varför. Varför tenderar vi  att uppfatta en sån replik mer som kritik än som ett uttryck för omsorg? Är det för att det antyder att vi inte är på vårt bästa och vi inte kan uthärda att  inte vara på vårt bästa? Men i så fall måste vi ju igen fråga oss varför: varför i all sin dar kan vi inte som ett självklart faktum acceptera att vi inte varje dag, i varje stund kan vara på vårt bästa?
Varför kan vi inte känna lättnad när nån ser att vi är trötta?
En medelålders allmänläkare suckade över sina åttiofemåriga patienter som kommer och säger: "Jag tycker jag har blivit tröttare än förut. Jag förstår inte varför."
Kanske vi helt enkelt behöver bilda en förening för trötthetens berättigande.
Nu ska jag packa för Lund och peta ner tandkräm, dedorant och hudkräm i genomskinlig plastpåse. Å, vem kunde den 11 september 2001 föreställa sig att vi  snart alla skulle stå där - stå där länge -  med våra plastpåsar i säkerhetskontroller världen runt.