Nu alltså i Lund. Kom hit i går kväll via Kastrup och på tåget över bron och vidare satt jag och tänkte på hur jag förändrats: jag är ju halvdansk och som barn och ung kände jag mig självklart hemma i Köpenhamn men de senaste decennierna har jag varit så mycket i S verige att hemkänslan snarare infinner sig i det ögonblick tåget saktar in för att stanna på Malmö Central.
På tåget satt jag brevdvid ett äldre par - kanske rentav äldre än jag! - som inte växlade så mycket som ett ord med varandra, som inte ens tittade åt varandra, men däremot båda pratade intensivt med sin strävhåriga tax som låg på golvet mellan dem. "Lilla flickan min," sa mannen ömt, "Är du hungrig nu?"  och hustrun var inte sämre: "Gullet mitt, gullet mitt, snart ska du få mat."
Jag kom ihåg hur jag för något år sen på Vanda flygplats såg en man bli mött av sin hustru och sin pudel. Det var pudeln han först - och mest kärleksfullt - hälsade på.
Är glad att jag inte behöver prata idag. Det vill säga, prata vid betygsnämndens sammanträde efter disputationen får jag ju lov att göra och ge mitt omdöme om avhandlingen men jag behöver inte uppträda.
När kan det förrresten ha varit som ordet "prata" tog över? Förr //talade// vi ju men för ett par veckor sen hörde jag följande presentation inför ett kvällsprogram på Uppsala Stadsbibliotek: "Anna Cullhed - forskare vid Svenska Akademin - ska nu prata om sjuttonhundratalspoeten Bengt Lidner." Konstigt lät det. Är det så att "tala" numera låter för anspråksfullt? Är det så att vi blivit rädda för allt som låter det minsta formellt?