Jenny påminner återigen om något verkligt viktigt: det finlandssvenska förnamns- och smeknamnsraseriet.
Spm väl i och för sig är tänkt att vara inkluderande ("Här är vi nu, alla vi finlandssvenskar") men som i praktiken fungerar precis tvärtom - till exempel vid diskussionsaftnar där moderator, panel och överhuvudtaget alla som yttrar sig använder förnamn om varandra och många, många i publiken måtte sitta och tänka att det rakt inte kan vara meningen att just de ska yttra sig alls.
Och om jag nu ska bre på ytterligare så tycker jag att det här hänger ihop med en mera utbredd finlandssvensk brist på professionalism: vi är helt enkelt dåliga på att anlägga sakliga yrkesroller därför att vi medvetet eller omedvetet utgår ifrån att de flesta vi har att göra med redan vet vilka vi är.
Förövrigt har jag redan gått ett par dagar och varit uppbragd över Åsa Beckmans DN-recenison av Pia Ingströms Inte utan min mamma. Det ska ju stå henne fritt att ha reservationer mot boken men riktigt bekymmersamt blir det när hon säger att hon inte kan förstå varför boken getts ut i Sverige, att hon inte kan se hur den skulle kunna intressera rikssvenska läsare. Såhär skulle hon ju aldrig skriva om en bok som handlade om förhållanden i något annat land - Rumänien, Venezuela, Bangladesh. Varför är det just det finlandssvenska som det för så många rikssvenskar är fritt fram att utdöma som ovidkommande, ointressant?