I går kväll var jag ute och talade - ja, jag uppfattar ju faktiskt fortfarande att jag  talar, inte bara pratar - om pensionering för personal och förtroendevalda på Folkhälsan.
Det som jag på senare tid särskilt har funderat på är frågan om höjd pensionsålder. Jag kan inte se annat än att det i princip är högst rimligt att våra politiker vill att vi jobbar längre: när allmän pension infördes i Sverige 1913 var pensionsåldern 67 men medellivslängden 55 och även om det då naturligtvis i första hand var fråga om en hög barndödlighet kan man väl konstatera att det nog aldrig var tänkt att samhället skulle försörja raska människor i flera decennier. Problemet är bara att en höjd pensionsålder riskerar att öka de sociala klyftorna. Det finns många som mer än gärna skulle vilja jobba till 67 eller 70 och de flesta av dem är välutbildade, välavlönade med stimulerande, kreativa jobb genom vilka de kan förverkliga sig själva. Om de jobbade längre skulle de inte bara  få fortsätta att förverkliga sig själva utan skulle också få förbättra sin från förut goda pension. Samtidigt finns det många, många i slitsamma låglöneyrken som redan som det är nu har svårt att orka fram till pensionsåldern och som ifall pensionsåldern höjdes kanske aldrig skulle få full pension.
    En annan orättvisa har naturligtvis med generationsväxlingen att göra. De stimulerande, kreativa jobben finns det givetvis många yngre människor som bara längtar efter att få och frågan är då hur länge de ska behöva vänta?
   Överhuvudtaget kan jag föreställa mig att vi så småningom står inför en generationskonflikt. Min generations barn har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden än vi haft - många av dem hör till prekariatet, är snuttjobbare. Ska de verkligen gitta hålla på och streta ihop till våra pensioner?