Nu har Åsa Beckman fått svar på tal av Susanna Alakoski som i ett inlägg i DN konstaterar att åtminstone Beckomberga-avsnittet i Pia Ingströms bok ju borde kunna intressera också rikssvenskar, liksom också klassperspektivet. (Också jag förvånades över att man i en kultur där "klassresan" länge hört till de stora temana inte självklart tyckte det var intressant att läsa om hur finländska klassresor kunde se ut.) Alakoski påpekar också att det ju finns många finländare i Sverige.
Men fortfarande känner jag mig frustrerad på Pia Ingströms vägnar. Ibland känns det som om rikssvenskar - eller snarare: somliga rikssvenskar - en gång för alla inte vill veta av att det finns finlandssvenskar.
Just nu är jag i Stockholm. Åkte med en taxichaufför som sa: "Mazzarella låter som ett typiskt finsk namn." Först trodde jag att han skämtade men så fortsatte han: "Är det inte ganska vanligt i Imatra-trakten?" Jag blev påmind om en dam på en resebyrå i London som för många år sen, när jag skulle köpa flygbiljett hem, frågade: "Are you going to Helsinki or Helsingfors?" När jag svarade att det var samma stad sa hon: "Oh, I thought Helsingfors was a bit further up the river."
Om en timme ska jag iväg  till en konferens på Folkets hus och hålla ett föredrag med rubriken "Tvåspråkighet, flerspråkighet". Ångrar lite att jag åtagit mig detta, men när arrangörer glada hör av sig och tror att jag har något att säga om ett visst ämne får jag lätt för mig att de har rätt.
Åtminstone för stunden får jag för mig det.
Nu har den kranka blekheten infunnit sig.