Nå, det gick ju, föredraget, även om det nu grämer mig att jag glömde Gösta Ågrens alldeles utomordentliga aforism om modersmålet som det enda språk alla människor har.
Däremot började jag med att berätta historien om hur Ville-sonen föddes på BB i Canterbury i England och hur jag spontant, så fort jag honom i mina armar, började jollra med honom på svenska varvid barnmorskan först såg häpen ut och sedan utbrast: "Do you really think that that poor little baby can understand that strange language of yours?"
Jag berättade också om hur mor våren 1991, tre månader före sin död, låg nyopererad - eller snarare nyöppnad, för det hade visat sig att hennes cancer var inoperabel - och hur en sjuksköterska kom till henne just när hon höll på att återfå medvetandet och talade finska med henne varpå mor försynt sa: "Förlåt, jag har nog en ordbok med men just nu tror jag inte att jag orkar slå upp."
Apropå historier som inte precis lockar till skratt så hörde jag i går något som har fortsatt att sysselsätta mina tankar. Jag hade skrivarkurs för en grupp läkare på Akademiska sjukhuset och uppgiften för dagen var att skriva om hur ens privata liv, vardagen, och de historiska skeendena möts. En av deltagarna hade skrivit om Estonia-olyckan och om en kollega som varit med. Han hade varit på kryssning tillsammans med en kvinna som han bjudit som tack för att hon hjälpt honom med ett jobb och när båten höll på att sjunka hade de båda stått vid relingen och han hade sagt: "Om vi ska ha minsta chans att klara oss måste vi hoppa nu."
"Jag vågar inte," hade hon sagt och så hade han hoppat. Och lämnat henne kvar.
Han klarade sig och hon omkom.
Jag försöker föreställa mig hur han kände sig efteråt, hur han känt sig alla dessa år.
Men det är henne, kvinnan som dog, som jag identifierar mig med. Jag hade inte vågat hoppa, jag heller.