"Patienter har rätt till sin egen död," lyder rubriken på ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Skribenten Gösta Gahrton - professor emeritus i medicin vid Karolinska Institutet och tidigare ordförande i forskningsetiska kommittén vid Karolinska sjukhuset - utgår ifrån ett fall som de senaste dagarna väckt stor uppmärksamhet i svenska medier: en 31-årig kvinna som lider av en svår neurologisk sjukdom och legat i respirator sen hon var sex vädjar till Socialstyrelsen om att få dö "så länge jag ännu har en kropp och en hjärna i behåll".
I princip borde det inte vara något större problem att stänga av respiratorn: det är enligt svensk lag tillåtet att avbryta en meningslös behandling om patienten så önskar. Problemet är snarare att kvinnan i så fall först måste sövas ner för att inte utsättas för ångest och smärta när hon kvävs och detta riskerar att tolkas som aktiv dödshjälp.
Gahrtons ståndpunkt är klar: "Att avbryta en meningslös behandling och därmed förkorta livet - nu tillåtet - skiljer sig inte principiellt från att i samma situation få medicinsk hjälp med att avsluta livet."
Jag håller med. Och ett vet jag: jag skulle själv som svårt sjuk - till exempel som terminal cancerpatient - aldrig i livet vilja utsättas för det kompromissförslag som nu är aktuellt: att bli nedsövd och sedan väckt var fjärde timme för att svara på frågan om jag fortfarande vill vara smärtfri och sova.
