"Uppsala nobbar Victoria och Daniel" stod det i den lokala gratisblaskan. Det handlar alltså om att Uppsala kommun bestämt sig för att inte använda skattebetalarnas pengar till en bröllopspresent åt det kungliga brudparet och det har jag för min del då rakt ingenting emot för även om jag aldrig riktigt gjort mig kvitt min uppväxts rojalistiska sympatier - i puberteten läste jag verkligen allt om MargarethaBirgirttaSibyllaochDesiree och MargretheBenedikteoch AnneMarie för att inte tala om Sorayameddesorgsnaögonen - så är jag redan innerligt innerligt trött på det förestående bröllopet den 19 juni. Vareviga dag står det något om det också i de seriösa dagstidningarna: nu senast handlade det om alla åror till den kungliga slupen som skulle snickras och slipas.
Nå, kanske det ändå var på grund av Victoria och Daniel - som den dag Victoria bestiger tronen ska benämnas "drottningparet", för så har Svenska Akademien bestämt - men i går började jag alltså bläddra lite i tio år gamla anteckningar som jag gjorde med tanke på att jag skulle skriva något slags fortsättning på Otrohetens lockelse. En bok om äktenskapet.
En anteckning handlade om ett ord jag stött på i bland de  det sena nittiotaletskontaktannonserna efterlyste, nämligen "relationsvana". Jag undrade vad ordet egentligen betydde:
"Är det 'vana' eller är det relationsernas motsvarighet till 'världsvana'? Eller är det 'att ha vanan inne'?
Och i så fall: vad i hela världen är det man gör - eller inte gör - om man har relationsvanan inne?
Förmodligen har man lärt sig att inte klämma tandkrämstuben på mitten. Förmodligen har man lärt sig att - som det (tyvärr) heter - jonna med sig själv och sina känslor, att prata om sig själv och sina känslor.
  Nånstans läste jag att äktenskapet numera är som ett fördrag mellan två suveräna furstar som ska dela på en och samma borg.
Relationsvana som förhandlingsvana alltså?
Jag föreställer mig att den relationsvana säger: "Det gäller att ta ett förhålande för vad det är." Den relationsvana är nämligen knappast en person som drabbats av passion. Den relationsvana betraktar passionen som något att terapera bort. Den relationsvana är överhuvudtaget inte drabbad. En dansk biskop, Jan Lindhardt, skrev om hur vår upplevelse av vad känslor är har förändrats: förr förmodades de uttryckligen komma till oss utifrån, slå ner i oss eller våra sinnen. Nu har de flyttat in i oss och har tagit formen av behov. Möter jag inte någon som jag kan håla av blir mitt kärleksbehov inte uppfyllt. Uppfyller den jag möter inte mina behov kan jag inte hålla av vederbörande.
Den relationsvana är - föreställer jag mig - mycket medveten om sina behov - och om att behoven är föränderliga.
Den relationsvana - föreställer jag mig vidare - har framförallt lärt sig att göra slut, att bryta upp, att säga: "Bli inte ledsen nu, det är absolut inget fel på dig, det är bara det att du inte längre motsvarar mina behov."
Den relationsvana är en person som förr eller senare kommer att bryta upp.
Om inte annat så av gammal relationsvana."
När jag nu, tio år senare, tänker på ordet är jag tacksam för att jag inte på länge sett det i kontaktannonser.