Var igår på bio och såg "An Education" med den helt fantastiska Carey Mulligan i rollen som sextonåriga skolflickan Jenny som förbereder sig för Oxford men kommer att göra en bildningsresa av helt annat slag i sällskap med den betydligt äldre David som bjuder på konserter, krogbesök och Parisresa.
    Intrigens detaljer ska inte avslöjas här, jag ska bara konstatera att filmens upplösning i princip borde vara till full belåtenhet för en gammal professor.  Ändå är den inte det. Mär Jenny lämnar skolan för att leva det ljuva livet formulerar hon nämligen en vältålig protest mot skolans, studiernas och allt (små)borgerligt livs gråhet och tråkighet men när hon till slut kryper till korset - jo, det blir ju Oxford i alla fall - så formuleras egentligen inget övertygande försvar för utbildning i vedertagen mening. Utöver att Jenny nog tror att hon ska kunna undvika de brillor och finnar som förmodas vara kännetecknande för studentskor.
   Jag kan ganska långt känna igen mig i Jenny: jag var faktiskt just precis sexton år 1961, det år filmen förmodas utspela sig. Liksom hon var jag duktig i skolan, liksom hennes föräldrar tog mina för givet att jag skulle studera. Liksom hon var jag rädd att Livet - den verkliga verkligheten - skulle gå mig förbi. De åren var det ännu viktigt att "bli gift": man visste precis vilka av ens lärare som var gifta och vilka som inte var det.
   Man tyckte synd om dem som inte var gifta.
    Lyckligtvis hade jag positiva rollförebilder, ett par i skolan, flera vid universitetet, kvinnliga lärare som levde både det intellektuella livet och det andra, det mer sinnliga.
   Med särskild tacksam minns jag alltid Diana Colman - senare Webster - som var lektor i engelska. Hon är förövrigt lika intensivt levande nu, nästan femti år senare, som då.
    Annars är det åtminstone en konkret detalj i filmens tidsbild jag måste anmärka på. Skolflickor hade nog långtifrån så blankt hår som filmen låter förstå. Det fanns inte tillräckligt varmvatten, helt enkelt.