Idag på väg ut i Europa, närmare bestämt till Köln där min svärdotter Dianna, som är bldkonstnär, har vernissage i morgon. Jag  tar datorn med och är fast besluten att kunna fortsätta med mitt dagliga bloggande.
En historia med anknytning till gårdagens suck över Doctagon-läkarna:
En god vän - bosatt i Sverige - berättade att hennes man fick prostatacancer och när olika behandlingsalternativ skulle presenteras ville urologen att hon följde med. När allt hade gåtts igenom och retts ut och de just skulle till att tacka för sig lade urologen ett ögonblick handen på mannens knä. Min vän och hennes man tittade på varandra: det här var en beröring som ingen av dem tyckte om och det visade sig också att det redan på hemvägen var nästan det enda de kom ihåg från hela konsultationen. Nån vecka senare var de på middag hos ett annat par. Det visade sig att den mannen också hade fått en prostatacancerdiagnos och hade varit hos samma urolog, tillsammans med sin fru. Min goda vän blev ivrig och frågade: "Lade han också handen på ditt knä?" "Nej," svarade mannen smått förvånad, "Han lade handen på min frus knä."
Jo,
Och nu iväg.