Så har man då varit på vernissage. Egentligen handlade det bara om ett enda konstverk men det var desto större, gissningsvis runt tjugo gånger sex meter. Skylight and spectra heter det och det är en installation gjord av tejp i olika färger från vitt över gult och ljuslila till grannrött, grönt och blått. Mönstret är övervägande stjärnorr som omärkligt övergår i geometriska figurer. Det är ett arbete som är nästan omöjligt att beskriva men det är verkligen slående vackert och suggestivt, det utnyttjar ljuset, både vernissagekvällens elektriska ljus och det ljus  som på dagarna faller genom konsthallens stora takfönster. När man tittar på det från konsthallens galleri eller går runt det - eller på det för det får man också göra bara man tar plastskydd över skorna - så ter det sig intensivt levande och ständigt skiftande.
Vi var många som tittade och gick runt och så drack vi öl och så hölls det tal, både av ordförande i staden Kölns konstnämnd och av en konstvetare som talade i närmare en halv timme vilket nog var tjugo minuter mer än nån mäktade med och som dessutom var noga med att påpeka det vi alla redan sett: "Verket består av tejp i olika färger," sa hon.
Men kanske det inte är lättare att vara konstvetare än att vara litteraturvetare.
Det allra viktigaste är kanske ändå att det är ett konstverk som är "site specific", alltså gjort för detta mycket speciella utrymme och det kommer att rivas när utställningen stänger en vecka in i maj. Jag märker att jag har svårt att acceptera att det ska vara så förgängligt, jag har mycket svårare att acceptera det än Dianna som ändå ägnat det något halvår av skaprmöda och nu tio femtontimmars dagar på plats, liggandes på knä.  "Allt är ju förgängligt," säger hon lugnt.  
 Förövrigt är jag glad åt alla kommentarer om hemläkarna. Jag ska fundera vidare och kanske återkomma.