Gårdagens inflygning till Arlanda med Air Berlin hade sina poänger. På videoskärmarna över våra huvuden var tiden fel: klockan gick en dryg halvtimme efter. Dessutom utlovades tjugoen plusgrader på destinationsorten. En stund senare meddelade en högtalarröst att vi just skulle landa i Helsinki. Nå, uppenbarligen fanns det ändå nån eller något ombord som hade lite koll för vi landade prickfritt, tio minuter före tidtabellen, och kunde tryggt blicka ut över de snödrivor vi nu sedan månader varit vana att se.
odå, här i Uppsala är snö utlovad till idag också.
Vill gärna återkomma till ämnet Doctagon eftersom det uppenbarligen engagerat många. För undvikande av missförstånd ska jag göra klart att jag naturligtvis ingalunda är emot att äkare gör hembesök, tvärtom, det är ju en möjlighet vi alla drömmer om. (Och en god vän berättade häromdagen att det ännu i början av sextitalet faktiskt var möjligt att få hem studentläkaren.) Det är alltså inte Doctagons verksamhet jag är illa berörd av - även om jag förstås önskar att alla skulla ha råd med den - utan annonserna som jag uppfattar som obehagligt insmickrande. Och obehagliga just för att de utnyttjar allas vårt trygghetsbehov: behovet av tillgänglig vård, av kontinuitet inom vården - alltså att få träffa samma läkare, att inte behöva berätta sin sjukdomshistoria på nytt och på nytt - och av att doktorn ska ge sig tid, orka lyssna. Jag har ju de senaste tio åren sysslat mycket med frågan om kommunikation mellan läkare och patient så jag vet att det finns studier som visar att läkare i snitt låter sina patienter tala sex sekunder innan de avbryter.
Fast i rättvisans namn: jag tror faktiskt att det idag finns många yngre läkare som är riktigt bra på kommunikation. 
Och som själva är djupt frustrerade över att inte hinna vara så bra som de skulle vilja vara.