Med stor uppskttning läste jag Sara Enhnholm-Hielms filmessä "Vart försvann kärleken?" i söndagens Husis.
Sara borde nödvändigt skriva en bok, inte bara recensioner.
När Sara efterlyser intelligenta filmer som skildrar mogen kärlek blir jag ivrig och tänker: varför finns det inte filmer som skildrar den //riktigt// mogna kärleken, pensionärsårens?
Visst: att se film är liksom att läsa litteratur att kunna byta perspektiv, att kunna leva sig in i allt från en hund till en American Psycho men när jag idag går på bio är det sällan det finns huvudpersoner jag får identifiera mig med utan jag får nöja mig med huvudpersonernas föräldrar eller ännu äldre släktingar.
Jag har tänkt på det förut. När jag skrev min bok om åldrandet, Dä svänger sig sommaren kring sin axel, blev jag uppringd av en dam som sa: "Du skriver ingenting om gamla och erotik. Jag är åtti år och har en man i Sverige som jag brukar hälsa på. Varannan månad tar jag båten över och stannar några dagar och allt skulle vara gott och väl om det inte var för mina barn som är så oroliga för mig. Dehär nästan sextiåriga barnen förstår inte att jag knappast kunde önska mig en bättre död än den på väg till eller från min älskare."
Vi är som bekant många, vi pensionärer, och blir hela tiden fler.
Och vi tror fortfarande att vi är unga.
Filmbolagen borde tänka på det.
