Har gått och funderat på en intervju för nån vecka sen. Intervjuaren - som var i trettioårsåldern - frågade mig hur jag uppfattar att äldre människor diskrimineras och jag sa då att jag särskilt funderat på alla opinionsundersökningsblanketter  på vilka man ska kryssa för sin ålder i en ruta:18-35, 36-55, 56-75. Efter 75 tar det oftast slut, det brukar inte finnas nån ruta för dem som är äldre än så. Vad kan annat anta än att riktigt gamla människors åsikter saknar intresse?
Intervjuaren funderade ett ögonblick, sen undrade hon: "Men en fråga som utbyggnaden av kärnkraften, då? Ska 80-åringar verkligen kunna ha åsikter om det?"
Då tog det eld i mig. "Det är klart att åttioåringar knappast kan ha något personligt intresse av om kärnkraften byggs ut eller inte," sa jag. "Men kanske deras åsikt just därför kan vara intressant?  Kanske de ser frågan i ett större perspektiv? De bryr sig ju rimligen om hur deras barn och barnbarn kommer att ha det?" "Och," tillade jag när jag hunnit hämta andan, "De är ju inte dummare än andra. Det är inte så att de är mindre vetande - inte heller när det gäller kärnkraft."
Sen tänkte jag:är det idag så att vi bara förväntas intressera oss för det som  alldeles konkret kan tänkas angå oss själva?
Nu iväg till Tammi som har en liten pressmottagning för den finska översättningen.