Långfredagen är lång men solen lyser. Snödroppar har dykt upp här och var, i Carolina-backen har krokusen slagit ut men det lär bero på en värmeslinga. Vad det beror på att en nässelfjäril har vaknat på vårt fönsterbräde vet jag däremot inte, mycket vacker är den men den ser ut som om den ångrat sig.
För nån vecka sen suckade jag en smula över Gun-Britt Sundström, just nu jublar jag för jag läser hennes lilla bok Bitar av mig själv och - ja, det kunde vara bitar av mig själv men så är hon också på pricken jämnårig med mig.
Jag måste citera ett stycke som heter "Livet, döden och matematiken":
"Är det en naturlig process att man med stigande ålder ändrar inställning till årstiderna: att hösten är ungdomens bästa tid, våren åldrandets?
Som tonåring hatade jag våren. Inget var värre än vårflodsveckor, knoppningstider: man skulle vara två, man skulle vara kär och lycklig och ville bara dö.
"Man blir ju sjuk och fördärvad
av allt detta vita ljus."
(Bo Bergman, "Våren".
I septembers klara luft gick det äntligen att andas, och när mörkret föll kunde man dra ner rullgardinen och vara i fred: vilken eufori!
För varje år som går blir det alltmer tvärtom. Nu är det våren jag upplever som befrielse, medan höstens tätnande mörker skapar stigande panik. I långa loppet är livet tydligen mindre otäckt än döden. Och bara de unga kan undgå att höra hur varje löv som singlar mot marken reciterar i fallet: En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag..."
Och hon fortsätter på ett spår som passar utmärkt som ångfredagsmeditation:
"Tvååringen som har lärt sig tecknet 'plus' på de pedagogiska byggklossarna sätter fingret i tidningen vid frukostbordet och ropar: Plussor där! Många plussor!
Eftersom han inte tål motsägelse undviker jag att rätta honom och svarar enligt den vanliga modellen 'just det, en sorts vovve som heter kamel': 'Ja, en sorts plus som kallas kors.
Att förklara korset är inte heller något man ger sig in på oförberett så där, mellan välling och dagis. Men efteråt störs mitt samvete av detta falskt undanglidande svar, så jag måste lugna det med en dos filosofi. Man skulle ju också kunna se dödsannonsens kors som ett plus, om man betraktar det under evighetens synvinkel: Ännu en själ lagd till de hänsovnas summa.
Fast ur vår egen synvinkel, vi som utgör resten, skulle det rätteligen vara ett minus."
Så långt Sundström. Nu går jag och tittar till nässelfjärilen.