Koltrasten sjunger på Villagatans gård.
Just nu är jag mycket medveten om att jag kommer att sakna koltrasten, och den stora björken utanför mitt köksfönster som jag i år inte får se slå ut.
Och sen syrenerna.
Och den gröna kakelugnen i mitt vardagsrum, det som min far alltid kallade för 'salen'.
Och utsikten när man svänger in på Villagatan från Fabriksgatan och ser havet, känner doften av hav.
Tre veckor kvar på Villagatan. Och fem bloggardagar.
Har funderat vidare en smula på den moderna relationen och dess relationsdialog. Min föräldrageneration trodde definitivt inte på att man skulle prata om allt: "Orden skapar det de nämner," sa min mor ibland. Hon menade bland annat att fllyktiga irritationer och missnöjen tar mer konkret gestalt när man sätter ord på dem.
Och sen finns de där.
Man kan säga att man tar dem tillbaka, att man inget menat med dem men ändå finns de där.
Och något har man ju menat.
Vidare kan man fundera över den moderna förväntan att ett förhållande hela tiden ska utvecklas. På mina föräldrars tid förväntade man sig ju snarare att den man gifte sig med skulle vara oföränderlig, det var i oföränderligheten som tryggheten låg.
Det är kanske inte så dumt så?
Så ett raskt tankesprång:
Då pch då har tankarna gått till de svarta änkorna, de tjetjenska kvinnorna - en an dem så ung som sjutton år - som (ingen vet riktigt hur frivilligt) låter sig engageras som självmordsbombare. Dagens Nyheter uppgav på långfredagen att brittiska säkerhetstjänsten rapporterar att brittiskt utbildade läkare anställts av Al Qaida för att operera in sprängämnen i brösten på unga kvinnor.
Det ultimata terroristvapnet?